Redan efter ett par filmer har greken Yorgos Lanthimos (”Dogtooth”) etablerat
en egen estetik långt från den konventionella psykologiska realismen.
Kameran är ofta stilla, iakttagande, antingen helt nära gestalternas
ansikten eller också ser vi dem på avstånd i helhetsbiler.
I öppningssekvensen kör den hårt tränade gymnasten, spelad av
Ariane Labed från ”Attenberg”, ett flott, rytmiskt pass till tonerna från
”Carmina Burana”, men egentligen längtar hon efter pop. En önskan som endast
kan tillfredsställas den dag då hon har drillats och bestraffats till en
robot.
”Alper” gestaltar, liksom ”Dogtooth”, med en stilmässig exakthet hur starkt
kontrollerade former och riter tagit över och styr människors liv. ”Alper”
kallar sig en grupp personer, som erbjuder sig att mot betalning ta på sig
en död människas roll för att lindra de närmastes sorg.
När exempelvis en mamma och pappa förlorar sin unga dotter i en
bilolycka, spelar sjuksköterskan Anna (Aggeliki Papoulia) dottern, bär vissa
av hennes attiraljer och försöker lägga beslag på pojkvännen.
I Lanthimos kyliga, allegoriska, universum har det talade språket förlorat sin
ursprungliga innebörd och sexualiteten blir ett spel utan innerlighet. Någon
är blind bokstavligen. I andra scener betonas oförmågan att se genom att en
bindel sätts framför ögon.
Greppet finns redan i ”Dogtooth”. Den som börjar tvivla och försöker
bryta sig ur kollektivet bestraffas. Sällan har individen skildrats som en
så auktoritärt formad gestalt. Särskilt de unga kvinnorna far illa, när
männen sätter upp reglerna. Lanthimos perspektiv är feministens.
I slutet på ”Dogtooth” lyckas ena dottern lämna familjefängelset. Här
överskrider Anna gång på gång de uppsatta gränserna ända in i sin egen
familj.
Lanthimos svarta samhällssyn och alienationen mellan individerna går
flera steg längre än exempelvis italienaren Michelangelo Antonionis, en
annan av främlingskapets stora skildrare. Det som gör grekens filmer
uthärdliga och underhållande för den som antar hans intellektuella
utmaningar, är en sorts uttryckslös humor. Den sipprar fram i sprickorna
mellan det starkt stiliserade och det vardagliga skeendet.
”Alper” är ett existentiellt drama om en mänsklighet
där yta och former dominerar på bekostnad av autentiska känslor mellan
individer. Det skulle kunna vara var som helst i världen, men det faktum att
dramat utspelas i Europas mest krisdrabbade land gör filmen än mer angelägen
och aktuell.
”Alper”, med Aggeliki Papoulia, är ett existentiellt drama om en
mänsklighet där yta och former dominerar på bekostnad av autentiska känslor
mellan individer. foto: fOLKETS BIO