HHH. Filmen om de två männen som genomgick könsbyten, blev kvinnor, ångrade sig och gjorde ytterligare operationer för att få tillbaka sitt ursprungliga kön utgår från regissören Marcus Lindeens hyllade pjäs på Stockholms stadsteater.
Lindeen behåller scenen med samtalet mellan de två och den teatrala inramningen även om han då och då klipper in både egna frågor samt smalfilmsbilder och privata foton från Orlandos och Mikaels liv som kvinnor.
Genom att behålla scensamtalet får de smärtsamma och tragiska berättelserna en mer allmängiltig prägel och de når betydligt längre än om Lindeen valt den traditionella dokumentärfilmens naturalistiska stil. Samtidigt saknar jag en tydligare bild av bådas socioekonomiska bakgrund och yrkesverksamhet. Ingen av dem kommer från solsidan, det står klart.
Homosexuelle Orlando blev urkvinnliga Isadora och var gift i elva år utan att avslöja sitt könsbyte, något som närapå kostade honom livet då maken fick veta sanningen. Mikael, som aldrig lyckades attrahera en tjej i unga år och hånades för sina feminina gester, insåg redan då bandaget togs bort att könsbytet var ett misstag.
Verkligt intressant blir filmen när de två, inbördes mycket olika individerna, avslöjar hur de har sett på och delvis fortfarande ser samhällets stereotypa mans- och könsroller.
Det var betydligt svårare att vara så kallad stjärtgosse i det stockholmska 50- och 60-talet jämfört med dagens mer accepterade gaykultur. Men bristen på tolerans inför den som går utanför både hetero- och homonormens gränser sitter fortfarande i. Kanske behöver vi ett tredje kön? frågar sig Orlando.
Där säger ”Ångrarna” något verkligt väsentligt.