I slutet på ”Eclipse”, i en av filmens få genuint vackra, romantiska scener, förklarar Bella (Kristen Stewart) för sin älskade vampyr Edward (Robert Pattison) att hon alltid känt sig annorlunda jämfört med kamraterna.

Utanförskapets starka attraktionskraft i vampyrgenren får sin bekräftelse.

Kristen Stewarts viktigaste uppgift i Twilightsagan är att gestalta det ”onormala”, det vill säga utanförskapet, inom ramen för det normala och vardagliga. Hon blir allt mer övertygande i rollen även om det aldrig handlar om något djuplodande skådespeleri.

Problemen finns i stället hos de båda manliga aktörerna, förutom Pattison den långbente Taylor Lautner som rivalen, varulven Jake. Här strävar Twilightfilmerna tydligt efter skådespelare som både representerar en säregen typ, vampyren med guldbrunfärgade ögon och kall marmorvit hy och varulvens mer diffusa, kraftfulla, varma kroppshydda, och samtidigt funkar som en någorlunda trovärdig kille på highschool och en tonåring i ett indianreservat i delstaten Washington.

Varken Pattison eller Lautner imponerar. För att vara helt ärlig -- de är dötråkiga, osensuella, platta i uttrycket, och får mig att tänka på lek med stereotypa plastdockor. Det är omöjligt att inte ännu en gång påminna om svenska ”Låt den rätte komma in”, där man gick exakt motsatt väg. Skådespelare valdes inte för att representera någon annan än just den föregivna rollkaraktären. Därför blev gestalterna extremt mänskliga och inbjöd till identifikation på ett sätt som Pattison och Lautner aldrig når upp till.

Har man inte läst förlagan ”Ljudet av ditt hjärta”, uppstår möjligen vissa svårigheter att hänga med. Även om filmatiseringen gör dramaturgiskt begripliga förbättringar, får nybörjaren ingen introduktion eller resumé. Här förväntas helt enkelt att publiken redan känner till fakta.

Filmen har förhållandevis få döda punkter jämfört med förlagans tröttande transportsträckor fyllda av plattityder. Den tredje regissören i serien, David Slade, levererar ett hyfsat jobb.

Men jag saknar den personliga touch som en genomgående regissör hade kunnat utveckla.