FÖR KÄRLEKEN. Det är inte ofta vi får se långfilmer som är inspelade i Malmö – än mindre med en tvättäkta, om än inte särskilt ljusstark, Hollywoodstjärna i rolllistan.

Danny Glover (”Dödligt vapen”-filmerna) visar sig också vara den stora behållningen i regissören Othman Karims ojämna ”För kärleken”, vilken närmast kan liknas vid ett försök att göra en svensk ”Crash” – Paul Haggis oscarvinnande ensemblefilm från 2004 som genom en väv av berättartrådar satte fokus på rasmotsättningar i Los Angeles.

Här är spelplatsen en svensk stad med sociala och etniska klyftor (Malmö nämns aldrig vid namn) och Karims film börjar precis som ”Crash” med en trafikolycka – för att sedan backa tillbaka och berätta om förloppen som ledde fram till incidenten.

Vi får följa en rad rollfigurer som under en dag genomgår livsavgörande prövningar: Gambiern Francis (Glover) driver en butik med konsthantverk, men affärerna går så knackigt att han tvingas till socialen. Där handläggs hans fall av Moses (Peter Gardiner), som just fått veta att hans far i Uganda är svårt sjuk och behöver pengar. Samtidigt ska Moses fru, den strama karriäristen Karin (Tuva Novotny), upphöjas till partner på en anrik advokatfirma, som bland annat representerar den grånade tv-stjärnan Bosse (Ulf Brunnberg) – nyss sparkad från programledarstolen till förmån för ståuppkomikern ”Den galne turken” (Behrang Miri), eftersom kanalen vill ha ett ungt, multietniskt anslag. Karins, Francis, Moses och Bosses (och några andra rollfigurers) vägar korsas på olika sätt genom filmen innan de bokstavligen krockar ihop i den avslutande/inledande trafikolyckan.

Den här typen av berättarstruktur har exekverats långt bättre förr, men Karim får ihop pusslet på ett tillfredsställande och hyggligt spännande sätt.

På alla andra sätt är ”För kärleken” däremot högst konventionellt berättad, och lyfter sällan över en svensk spelfilm i mellandivisionen. Tyvärr dras den också med en rad klumpfotade schabloner i den annars behjärtansvärda skildringen av rasism och åldersdiskriminering.

När afrikanerna Francis och Moses genomärliga uppsyn ställs mot dumdrygt fördomsfulla poliser och prilliga tanter som skriker ”våldtäkt” slår filmen över i buskis.

Och det är svårt att riktigt tro på den stelbenta advokatfirman eller den omvänt rasistiska tv-kanalen då de är som hämtade ur en film – snarare än ur det verkliga livet. Det samma kan sägas om de grovt tillyxade kändiskarikatyrerna: Brunnbergs fåfänge programledare och en alkoholiserad stjärnskådis som görs av en överspelande Stefan Sauk.

Men ”För kärleken” har sina stunder – och i de flesta fallen handlar det om de lågmälda scenerna med den karismatiske Danny Glover. Hans rollfigur fungerar också som en berättare och blir filmens motor och hjärta.

Francis drar runt som en främmande fågel i villakvarteren och försöker sälja konsthantverk, och genom honom får vi se på svenskarna med andra ögon. ”De bor mest ensamma eller med sina hundar. De är mycket konstiga och har väldigt lite respekt för träelefanter”, skriver han till sin fru i Gambia. I Francis tragikomiska kulturkrockar hittar Karim en fin ton, en ren klang man hade velat se mer av.