Det börjar med ett tågrån som hämtat ur en klassisk västern, växlar till science fiction och innan slutet har vi hunnit igenom en mannekänguppvisning, en rafflande flykt från ett fångläger, en skräckfärd genom en sopstation och en leksaksversion av "Romeo och Julia". Dessutom förvandlas Buzz i en sekvens till en eldig, flamencodansant latinoälskare.

Lee Unkrich, medregissör till "Toy Story 2", och manusförfattaren Michael Arndt ("Little Miss Sunshine") har gjort en actionpackad barnfilm med vuxna blinkningar som får de flesta Bondfilmer att verka tama. Det är både bra och dåligt. Berömvärt är hur smidigt berättelsen glider mellan de olika genrerna men också in och ut ur dröminslag och minnessekvenser. Handlingens vindlingar blir varken sökta eller tråkiga.

Till minussidan hör att filmen med sina många våldsamma konfrontationer liknar andra actionfilmer. Jämför till exempel med "Toy Story 2", där en av filmens höjdpunkter är då Buzz och de andra leksakerna maskerar sig som vägkoner för att omärkligt ta sig över en gata men i stället orsakar kaos. Här har man inte hittat något lika originellt spänningsinslag utan spiller det mesta krutet på hot om våld och död (vilket för leksaker innebär nedmalning till fyllnadsmassa på sopstationen). Slutet blir också väl utdraget och sentimentalt.

Men som helhet är "Toy Story 3" en helgjuten familjefilm i ordets verkliga mening.

Man har uppenbart inspirerats av "Shrek"-seriens vågade humor och överflöd av populärkulturella referenser som medvetet går förbi de minsta för att sikta mot föräldrarna och tonårssyskonen. Bland annat blir filmens skurk, den förbittrade krambjörnen, med sin dialekt i originalversionen en parodi på sydstatspatriarker som de äldre känner igen från Burl Ives Big Daddy i "Katt på hett plåttak". För tonåringarna spelar Barbie och Ken en central roll i driften med bimbokulturen, vilket utmynnar i en rad mer eller mindre lyckade skämt om Ken som modefixerad fjollbög.

Ett komiskt radarpar för de mindre är däremot det äkta paret Potato Head, vars ständigt ommöblerade eller borttappade kroppsdelar ger upphov till de mest surrealistiska inslag. Fru Potatisskalle har ständig kontakt med sitt kvarglömda öga i Andys rum så att hon kan se vad som försiggår där. Och herr Potatisskalle tvingas byta kropp till ett ostyrigt tortillabröd.

Deras adoptivsöner, de treögda marsianerna, får också en överraskande hjälteroll.

Överhuvudtaget är gänget och sammanhållningen viktigare än de individuella figurerna. Liksom gamla tiders actionkollektiv (tv-serien "Mission: Impossible") har alla leksakerna viktiga egenskaper som kommer till användning vid kritiska tillfällen, till exempel Slinky Dogs fömåga att via sin l-å-n-g-a stålfjäder vara på två ställen samtidigt.

Till de minnesvärda nya leksakerna hör en datornördig triceratops, en snobbig brittisk igelkott och en pratglad enhörning. Tillsammans ser de sig som ett teatersällskap i sin ägarinnas tjänst. Enhörningen är mest intresserad av improvisation medan igelkotten förstås är klassiskt skolad, vilket leder fram till den ovan nämnda Shakespeareföreställningen i slutet.

Trots alla invändningar visar Pixar med "Toy Story 3" att de inte bara är främst bland animationsbolag utan också är främst bland historieberättare oavsett teknik och genre.

Kort sagt: Det här är en av filmhöstens pärlor.