PINA. Jag vet inte mycket om modern dans. Men jag vet att dansfilmen ”Pina” är ett litet mirakel.

Inte bara för att den är en förtrollande, vacker och rörande upplevelse – utan också för att regissören Wim Wenders visar att den nya digitala 3D-tekniken rymmer fler dimen­sioner än superhjältar och datoranimerade leksaker. En liknande filmhistorisk pionjärinsats gör Werner Herzog i grottmålningsdokumentären ”Cave of Forgotten Dreams”, som förhoppningsvis också får svensk biodistribution.

Det är lite ”seltsam” att det skulle krävas två tyska arthouseveteraner för att visa på en potential bortom ”Ava­tar”, men så har ju också få försökt: 3D-mediet har hittills mest varit ett sätt att kränga extra dyra biljetter till popcornäventyr.

Varken Herzog eller Wenders använder 3D på ett iögon­fallande spektakulärt sätt, utan som en ingrediens lika oumbärlig som ljudet och färgfotot. Båda har också en klar konstnärlig poäng. Herzog vill framhäva buktande grottmålningar. Wenders vill accentuera den mänskliga kroppens rörelse i rummet genom långsamma kameraåkningar kring de briljanta dansarnas exakta rörelser.

Pina Bausch, död 2009, var en legend inom dansvärlden och en national­ikon i Tyskland berömd för sina drastiska och ofta humoristiska koreo­grafier som kretsade kring spänningen mellan manligt och kvinnligt.

Vännen Wenders hyllning ”Pina” är en hybrid mellan dansfilm och dokumentär.

Vi får se en del arkivklipp och höra intervjuer med dansare på Bauschs danskompani, Wuppertal Tanztheater, men hennes liv och karriär lämnas därhän. Det är ett smart drag. Istället för att tynga ner filmen med biografiskt material bygger Wenders ett collage av koreografier i ständigt nya och överraskande miljöer: teatrar, parker, sandbrott, fabriksområden, simhallar, trafikkorsningar och Wuppertals berömda hängande spårväg. Till den drömska, för att inte säga dagdrömska atmosfären bidrar ett ständigt flödande och spänstigt soundtrack, som vigt tänjer sig över jazz, world och minimalistisk loungemusik.

Bauschs – och Wenders – humor kommer till räddning varje gång filmen hotar att valsa ut i det pretentiösa, som i en slapstickdans med en hund eller en ballerina som dansar med kalvkött i skorna. Och filmen genomsyras av en varmt omfamnande humanism, något som understryks av att Bauschs dansare är av olika nationaliteter och i olika åldrar.

Några svagheter? Stundtals blir det väl mycket hyllningar till det ouppnåeliga döda geniet, och speltiden kunde utan problem ha kortats med en kvart. Men sådana anmärkningar känns mest som onödiga piruetter i marginalen.

För Wim Wenders, som de senaste tjugo åren setts som något av en föredetting, är ”Pina” en triumf. Även för den med ett ljumt dansintresse är filmen en stor 3D-bioupplevelse. För det här ska varken ses på 2D-bio eller på tv – precis som det är poänglöst att se sprakande färgfilmer i svartvitt.