IMMORTALS. På grund av sin drivna, visuella stil späckad med datoranimerade miljöer och effekter har ”Immortals” jämförts med Zack Snyders fascistchicka ”300”, särskilt som producenterna är desamma. Men regissören Tarsem Singhs (”The Cell”) film är noga med att markera såväl multietnicitet som en skeptisk hållning till gudomlig auktoritet. Huvudpersonen Theseus (Henry Cavill) är en av den grekiska mytologins stora hjältar, möjligen son till havsguden Poseidon och fullt i klass med Herakles när det gäller styrka.

Här skildras han som en faderslös, utstött bondson tränad till stordåd av Zeus, förklädd till gammal gubbe (John Hurt). När hemtrakten hotas av Hyperion (Mickey Rourke), som tänker frigöra gudarnas fiender titanerna med hjälp av Epirus båge, ett supervapen byggt av krigsguden Ares, är det Theseus som med hjälp av oraklet Faidra (Frieda Piento) kliver fram som grekernas försvarare.

Liksom Singhs tidigare filmer är ”Immortals” ett överdåd av scenografi, signerad Tom Foden, och kostymer av modeskaparen Eiko Ishioka. Därtill matchar 3D-fotot av Brendan Galvin det dittills bästa jag sett (”Avatar”). För den som kan myten, där Theseus möter sin Faidra och besegrar fiender som Prokrustes och tjurmänniskan Minotaurus, blir filmen en fyndig nytolkning.

”Immortals” lever främst i de utdragna, spektakulära actionscenerna. Däremellan ser man bara alltför tydligt Singhs bakgrund i reklamfilmen när bildsköna gudar och människor poserar och catwalkar i stajlade fantasymiljöer som om de jobbade för en antik klädkedja. Ibland historiekitsch alltså, men i sina bästa stunder både påhittig och kraftfullt bildberättad.