Zodiac (4)

Film: Zodiac
Genre: Drama
Land: USA
År: 2007
Regi: David Fincher
Skådespelare: Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Robert Downey Jr., Chloe Sevigny, Brian Cox, Anthony Edwards.
Längd: 2:38
Betyg: 4

”Zodiac” kallade sig en man som i slutet av 1960-talet började sprida skräck längs USA:s västkust med en rad mord som han erkände i hånfulla chiffrerade brev till pressen. Polisen kunde aldrig entydigt identifiera honom. Robert Graysmith, spelad av Jake Gyllenhaal, tecknare på San Francisco Chronicles redaktion, blev besatt av fallet och uppdagade på egen hand flera tunga bevis långt efter att lagen gett upp. En bok han skrivit om sitt arbete som amatördetektiv ligger till grund för James Vanderbilts ypperliga manus.

Jake Gyllenhaal spelar tecknaren på San Francisco Chronicle som på 60-talet blev besatt av att lösa fallet. Foto: Merrick Morton

Beskrivningen av de mord som inleds med en skakande filmad nattlig attack på ett ungt par i en bil skiljer sig radikalt både från den poetisk-mytologiska karaktär som utmärkte dödandet i ”Seven” och från det romantiserande popvåld som Quentin Tarantino banat väg för. Vad Fincher eftersträvat är snarare en grym, detaljrik autenticitet, och en autentisk, dokudramatisk prägel genomsyrar också resten av innehållet, väsentligen en starkt fascinerande berättelse om det höga emotionella och psykiska pris – alkoholism och drogmissbruk, äktenskapshaveri, stoppad karriär – som den ofullbordade utredningen kräver av Mark Ruffalos detektiv Dave Toschi, Gyllenhaals tidningstecknare och Robert Downey Jr:s kriminalreporter Paul Lavery.

Toschi har inspirerat två tidigare polisporträtt, Steve McQueens i ”Bullitt” (1968) och Clint Eastwoods i ”Dirty Harry” (1972). Ett kort bildcitat belyser den sistnämndes krig mot brottsligheten, som många kritiker på sin tid såg som ett försvar för fascistisk rättskipning maskerad till antiterrorism. Med Ruffalos ironiska kommentar till den lilla scenen, ”Bra, så slipper vi rättegångar!”, verkar Finchers film sikta på Bushadministrationens politiska tankemönster. ”Zodiac” låter sig delvis ses som en allegori om den fruktade och gäckande Andre i post-9/11-erans USA.

Inget avslut, ingen genretypisk klimax – i stället åtskillig tid ägnad åt friktion mellan olika polisorgan, villospår, ohållbara indicier, friade misstänkta, återvändsgränder, stämningar och spänningar i polis- och tidningsarbetets vardag. Fincher har skapat ett slående annorlunda seriemördardrama, en av dessa numera sällsynta amerikanska filmer som är intresserade av omsorgsfull karaktärsskildring och dito uppbyggt berättande. Den osmyckade, faktagrundade, metodiska stilen för oss tillbaka till episka polisprocedurfilmer av Sidney Lumet, såsom den lika långa ”Prince of the City” (1981); desto mer anmärkningsvärt som ”Zodiac” också har en formalistisk, experimentartad sida med en imponerande suggestionskraft i färgfotots ljussättning och nyanser, digitalt rekonstruerade tidsmiljöer, visuell realism. Spelet håller en alltigenom jämbördig nivå.