This Is England (5)

Text: Michael Tapper
Publicerad 16 augusti 2007 17.44 Uppdaterad 31 augusti 2007 14.472007-08-16 17:44:08

Film: This Is England
Genre: Ungdomsdrama
Land: Storbritannien
År: 2006
Regi: Shane Meadows
Skådespelare: Thomas Turgoose, Stephen Graham, Vicky McLure, Rosamund Hanson, Joe Gilgun
Längd: 1.43
Betyg: 5

13-årige Thomas Turgoose spelar huvudrollen som Shaun i ¿This Is England¿. Foto: Nonstop Entertainment

”South Atlantic wind blows/Ice from a dying creed/I see no glory/When will we be free.” Clash-singeln ”This Is England” och regissören-manusförfattaren Shane Meadows (”Dead Man’s Shoes”) film med samma namn handlar om 1980-talets döende imperium. På tv firar Margaret Thatcher segern efter Falklandskriget, kungligheter gifter sig och det ser ut som i fornstora dagar. Uppe i det nordliga industribältet står fabriker och hyreskaserner i förfall. Englands dröm är över.

I en av dessa anonyma bruksorter på fallrepet vaknar tolvårige Shaun (Thomas Turgoose) till ännu en skitförbannad dag. Hans far är död, stupad i Thatchers krig, men hans överallt närvarande porträtt påminner ännu om den tidigare familjelyckan – verklig eller inbillad. Sedan faderns död tycks tiden ha stått still. Shaun har bokstavligen stannat i växten och är mer än huvudet kortare än sina klasskamrater. För det och sina urmodiga 1970-talskläder blir han ett givet mobbningsoffer.

Men efter ännu en dag i förnedring och slagsmål vänder hans status när han blir medlem i ett skinheadgäng. För en svensk betraktare kanske det ter sig besynnerligt med jamaicansk-brittiska skinheads när subkulturen idag enbart associeras med nynazism. Men går man tillbaka till rötterna i 1960-talets första våg av ska-musik så var skinheads ett arbetarklassfenomen, där brittiskt och jamaicanskt, svart och vitt möttes i kläder och musik. En av dåtidens storheter, Toots and the Maytals, kickstartar filmen med klassikern ”54–46 Was My Number”.

Tiden av gemenskap och tolerans är emellertid snart förbi i filmen, när den karismatiske Combo (Stephen Graham) kommer tillbaka som National Front-aktivist efter en fängelsevistelse och manövrerar ut den snälle men veke Woody (Joe Gilgun) från ledarpositionen. När även den jamaicanske gängmedlemmen Milky (Andrew Shim) och andra skeptiker lämnat gänget drillas de återstående från harmlösa dagdrivare till våldsamma huliganer.

All den ilska och hopplöshet som Shaun och de andra burit på exploderar nu i enfaldiga, nationalistiska slagord och rasistiska övergrepp på kvarterets lika fattiga pakistanska invandrare. Skinheadgemenskapen under Combo är inte längre tolerans och sammanhållning utan hat och utstötning. Ändå vinnlägger sig Meadows om psykologiska gråskalor. Combo är ingen kallhamrad psykopat, snarare har han – som Shaun – stannat i växten, men då själsligt, inte kroppsligt.

Överhuvudtaget väljer Meadows bort all sensationalism. National Front framställs, helt riktigt, inte som en hotande massrörelse, vilket man ibland kunde få intrycket av i dåtidens massmedier. I stället ser vi en klick smågangsters och frustrerade outsiders under ledning av floskeltuggande, välbärgade missnöjespolitiker med sikte på att bli Storbritanniens Jean-Marie Le Pen. Samma vardagstarvlighet utmärker överfallet på kvarterets pakistanske handlare. Ingen politisk symbolaktion precis, utan enbart ett improviserat butiksrån under rasistiska förevändningar.

Det är just i denna vardaglighet som Meadows hittar sin styrka: tonträffen i dialogerna, känslan för dåtidens miljö, kläder och attityder. Han tycks också ha ett säkert öga för amatörer och skådespelare som på ett föredömligt sätt blir snarare än gör sina roller. Den symboliskt övertydliga epilogen kunde ha lämnats på klippbordet. För övrigt förvaltar ”This Is England” den brittiska realismtraditionen när den är som bäst.

Större eller mindre text

• Värdelös
• Denna film var värdelös. I sann pk anda försöker den göra sken av att nationalister skulle vara några slags psykon och alkoliserade idioter. I övrigt så finns det ingen speciell handling i filmen. Den var värdelös.
• Kim Fredriksson
• torsdag 16 augusti 2007 kl 22:46

• Bra recension
• Bra recension! Spot on. Och Kim: Ingen handling? Hahaha. Skämtar du? Och vari ligger det politiskt korrekta att skildra nazister, eller nationalister som du kallar dem, som idioter? Tycker du deras beteende i filmen är okej? Eller deras åsikter? Eller är det bara att de dricker för mycket du irriterar dig på?
• Anders
• fredag 17 augusti 2007 kl 01:47

• Bra film på ett sätt
• Det enda denna filmen gjorde bra var att visa att skinheads inte har det minsta med nazism eller politik ö h t att göra. De rakade nazister med bomberjacka är inte skinheads, de kopierar endast en del av klädstilen - som så många andra subkulturer gjort. Den var också bra på att visa hur UK såg ut då. Annars är filmen tröttsamt händelselös, förutsägbar med tunn handling och uttjatat tema. För en mer kontroversiell film om (och från) samma tid rekommenderas "Made in Britain" med Tim Roth. 2/5
• Johan
• fredag 17 augusti 2007 kl 08:31

• skit dålig
• denna film e en av dom sämsta ja någonsin har sett men smaken e som baken alla tycker olika
• alan pisi
• fredag 17 augusti 2007 kl 11:19

• Såg den igår
• Såg den igår och jag får säga att det är en av de bättre filmerna som haft premiär på lång tid, om man är intresserad av något som är realistiskt. Och som svar till Kim så kan jag tala om att han som gjort filmen själv levde i de kretsarna filmen utspelar sig i så han vet mer än dig om hur arbetar- och skinheadkulturen, samt nationalistkulturen, såg ut då 1983. Kort sagt så var de inte smarta då heller...
• blogg.passagen.se/jj.n
• fredag 17 augusti 2007 kl 11:49

• Suverän!
• En rak och engagerad film om en ung killes uppväxt. Klart sevärd!
• Lisa
• söndag 19 augusti 2007 kl 19:03

• mycket bra film
• den bästa jag sett på länge ,,, mycket länge
• jönö skin
• söndag 19 augusti 2007 kl 21:22