Film: Du levande
Genre: Dramakomedi
Land: Sverige
År: 2007
Regi: Roy Andersson
Skådespelare: Jessica Lundberg, Elisabet Helander,
Björn Englund
Längd: 1.34
Betyg: 4
Han gör sin egen sorts film, fullständigt kompromisslöst. Och det är
naturligtvis så en konstnär måste arbeta för att kunna uttrycka det han/hon
vill utan att behöva böja sig för pådrivande finansiärer eller de senaste
publiktrenderna. Det är också så en filmare hittar fram till och utvecklar
sitt språk.
Den som vistats några gånger i Anderssons landskap, inte bara i ”Sånger från
andra våningen” utan även sett ett par av hans originella reklamfilmer och
inte minst ”Härlig är jorden”, första delen i Göteborgsfestivalens
stafettfilm ”90 minuter 90-tal”, känner omedelbart igen sig. De dova
gråtonerna där solen aldrig syns kommer tillbaka. Den stillastående kameran
och de strikt komponerade tablåerna likaså även om Roy Andersson i en av de
mest effektfulla och känslomässigt starka scenerna överraskar och slår till
med en elegant åkning samtidigt som hela scenbilden rör sig.

I ”Sånger från andra våningen” fanns en påfallande drömlik atmosfär i flera
scener. I ”Du levande” tar filmaren för första gången steget fullt ut och
arbetar tematiskt med olika sorters drömmar från inledningens mardröm som
kulminerar i slutbildens bombplan via andra mardrömmar, de allra flesta
oerhört roande, lätt igenkännbara och inte minst träffande i sin kritik av
allt från dödsstraff med elektriska stolen till den trista, vardagliga
främlingsfientliga översittarattityden.
Det sistnämnda ämnet utvecklar Andersson och låter det blomma ut i en komisk
höjdpunkt där en invandrad frisör på sitt stillsamma sätt hämnas en
fördomsfull klient.
”Du levande” fylls i större utsträckning av humoristiska inslag jämfört med
föregångaren vilket inte förtar Anderssons skoningslösa kritik av förlegade
akademiska traditioner lika väl som undangömda nazistiska ideal.
När jag första gången skrev om ”Du levande” efter världspremiären i Cannes i
maj blev jag så överväldigad av den ibland nästan Monty Pythonska humorn att
jag tyckte att samhällskritiken var svagare än tidigare. Den uppfattningen
måste jag revidera efter att ha sett filmen en andra gång. Däremot tar
Andersson ut större komiska svängar men det seriöst djupa finns där
likafullt.
Samtidigt är det intressant att konstatera att det som
en internationell publik skrattar ljudligast åt, inte möter samma gensvar
när publiken utgörs av svenska filmjournalister. Det där med att djur far
illa är ett känsligt kapitel i Sverige.
Tradjazzmusiken
ger flera scener ett energilyft och bidrar till filmens rytm. Ändå finns en
tendens till en viss utplaning i mitten av filmen innan temperaturen åter
stegras i slutet.
Svensk film skälls ofta för att den trampar allt
för mycket i mittforan och inte intresserar sig för att undersöka det
aktuella samhällsklimatet och se med kritiska ögonen på tillvaron.
Så kommer Roy Andersson och gör just allt det här som vi längtar efter.
Kritiken tar slut och det är bara att glädjas åt en filmskapare som har
modet, förmågan och därtill en varm, human blick för den lilla människan och
de utsatta.
100% är glada
0% är likgiltiga