Inland Empire (5)

Film: Inland Empire
Genre: Drama
Land: USA
År: 2006
Regi: David Lynch
Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Jeremy Irons, Karolina Gruszka, Julia Ormond, Peter J. Lucas, Grace Zabriskie, Harry Dean Stanton.
Längd: 2:59
Betyg: 5

David Lynch går allt längre i en filmisk berättarmetod som radikalt avviker från etablerade konventioner och ibland till och med tycks vilja upplösa dessa helt och hållet.

Själva fotot är föremål för en sorts nedbrytning. ”Inland Empire” är inspelad med en digital videoteknik av allt annat än senaste snitt. Det har gett bildspråket – med sin blandning av vild färgimpressionism, expressionistisk ljussättning och ansikten på extremt näravstånd - en vag disighet och oskärpa och en instabil karaktär som passar perfekt till det känsloklimat Lynch, i typisk stil, vill ha fram: en hypertät, intensiv atmosfär av oro, ångest och först som sist rädsla.

Sen Hitchcock är ingen regissör lika bra på att suggerera rädsla och skräck, och inga ansiktsdrag på bioduken har varit mer uttrycksfulla i den vägen än Laura Derns.

Hon spelar Nikki Grace, en förmöget gift hollywoodaktris som får en eftertraktad roll i en remake, vars regissör (Jeremy Irons) berättar för henne och hennes motspelare (Justin Theroux) att originalets huvudrollsinnehavare blev mördade innan filmen var färdig.

Lynchs radikalism skonar inte heller hjältinnan, som fortsättningsvis splittras i olika identiteter och även dyker upp som en hårdkokt, härjad, brutalt misshandlad sydstatsblondin och som prostituerad längs Hollywood Boulevard. Polsktalande prostituerade i en snötäckt östeuropeisk stad och gigantiska tv-kaniner ingår också i den mångsidiga handlingen.

Denna är inte lätt att sammanfoga och förstå, än mindre redogöra för i någon logisk mening. Men en användbar nyckel till vad Nikki Grace råkar ut för är just kaninerna.

Liksom i ”Mulholland Drive”, Lynchs förra film, rör sig kameran gång på gång i långsamma åkningar genom mörka korridorer som ackompanjeras av regissörens favoritljud, ett olycksbådande maskinellt brummande, och utmynnar i motsvarigheter till kaninhålet i Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”. Sagans vita kanin konsulterar ständigt sitt fickur. I ”Inland Empire” frågas ständigt vad klockan är. Nikki är Alice, men hennes äventyr är nu inte glatt och lyckligt utan en enda lång mardröm och en skräckfylld utforskning av det undermedvetna.

I filmens början drar sig kameran bakåt, ner i kaninhålen, från Los Angeles berömda kulle med skylten Hollywood: en fingervisning om att ”Inland Empire” också kan ses som en pendang till porträttet av filmindustrin i ”Mulholland Drive”, fast här i ett ännu mer hallucinatoriskt perspektiv.

Det hela är krävande, gåtfullt konstruerad filmkonst. Svårtolkad, ja. Men aldrig tråkig. Och med ett överraskande utropstecken. Slutet påminner om finalens euforiska steppdans i Takeshi Kitanos våldsladdade samurajdrama ”Zatoichi”. Lynchs variant är låta allt mörkret följas av en virtuost iscensatt och klippt eftertextsekvens, en sprudlande rytmisk dansexplosion till tonerna av Nina Simones ”Sinner Man”.