Vid himlens utkant (4)

Film: Vid himlens utkant
Genre: Drama
Land: Tyskland/Turkiet
Originaltitel: Auf der anderen Seite
År: 2007
Regi: Fatih Akin
Skådespelare: Tuncel Kurtiz, Nursel Köse, Patrycia Ziolkowska, Hanna Schygulla, Nurgül Yesilcay, Baki Davrak
Längd: 2:02

Det är alltid spännande och inspirerande att se när en filmskapare på uppgång tar det stora klivet och etablerar sig i en högre division.

Tysken Fatih Akin, uppvuxen med turkiska föräldrar i Hamburg, gör det med Cannesbelönade ”Vid himlens utkant”.

Filmen fick manuspriset vid årets festival, ett självklart val eftersom Fatih Akins vindlande, mångfasetterade historia också är tänkbar som roman. I bokform skulle ”Vid himlens utkant” ha kunnat bli en av dessa stora märkliga, engagerande familjeepos där gestalter möts eller passerar förbi varandra på ett ödesbestämt sätt utan att veta om sina inbördes relationer. Dramat har ett visst släktskap med grekiska tragedier, skrivna på 400-talet före Kristus.

Skillnaden är bara att Akin låter sluttonen klinga något mer positivt och försonande än vad som är vanligt hos Euripides eller Aischylos.

Filmaren fick sitt internationella genombrott med kärleksdramat ”Mot väggen”, med handlingen förlagd dels till Hamburg, dels till Istanbul. Helt otippat belönades verket med Guldbjörnen vid Berlinfestivalen 2005.

I ”Vid himlens utkant” fortsätter Fatih Akin att utforska vad som sker i en turkisk invandrarfamilj i Tyskland, där sonen hunnit bli universitetsprofessor i tysk litteratur. Nejat (Baki Davrak) tvingas se hur fadern, den pensionerade arbetaren och änkling sedan sonens första år, flyttar samman med en turkisk prostituerad (Nursel Köse) som han senare, berusad, klipper till så hårt att hon dör. Fadern, spelad av den internationellt främste tyskturkiske aktören Tuncel Kurtiz, hamnar i fängelse för att sedan utvisas till Turkiet.

Fatih Akin riktar hård kritik mot den manschauvinistiske, turkiske mannen som betraktar kvinnan som sin egendom.

Över huvud taget utmärks filmen av en radikal, humanistisk människosyn som upprepade gånger går på tvärs mod traditioner och ett konventionellt tänkande.

Akin utsträcker sitt utforskande till en politisk aktiv grupp i Istanbul med krav på ökad yttrandefrihet för alla, inklusive kurderna. Den prostituerade kvinnan har en dotter i den kretsen. Hon tvingas fly till Tyskland för att undslippa fängelse.

I det nya landet söker Ayten (Nurgül Yesilcay) sin mor men möter i stället unga Lotte, en impulsiv, materiellt bortskämd, lesbisk kvinna mer intresserad av vad som händer runt om i världen än av universitetets undervisning. Hon spelas fullständigt hudlöst av Patrycia Ziolkowska och gamla Fassbinder-ikonen Hanna Schygulla gör hennes mamma.

Fatih Akin lyckas mirakulöst foga samman dessa tre olika föräldarbarnrelationer till kittet i en fascinerande historia om de klassiska frågorna om vad det egentligen innebär att vara människa.

Vågar vi se vår samtid, vågar vi ta ställning och omsätta tanke till handling, politiskt och könspolitiskt? På ett överraskande vis låter Akin nutiden speglas i historien. Det blir allt tydligare ju mer Schygullas roll kommer in i handlingen.

Filmaren väljer en betydligt mer konventionell stil än i ”Mot väggen”, men det är ett berättarsätt som passar dramat utmärkt.

Sakta kopplar den innehållsmässigt rika, mäktiga filmen greppet om åskådaren och man fylls av Akins insiktsfulla iakttagelser.