Så firade vi jordens undergång

Film: Så firade vi jordens undergång
Genre: Drama
Land: Rumänien/Frankrike
Originaltitel: Cum mi-am petrecut sfârsitul lumii
År: 2006
Regi: Catalin Mitulescu
Skådespelare: Doroteea Petre, Timotei Duma, Mireca Diaconu, Cristian Varau
Längd: 1.46
Betyg: 4

Catalin Mitulescus film växer undan för undan. Då slutet närmar sig infinner sig både känslan och intrycket av att det här verkligen är ett betydelsefullt verk som länge kommer att stanna i minnet. Olika scener behöver olika lång tid för att bearbetas och tolkas.

Därmed inte sagt att Mitulescus delvis självbiografiska historia från 1989, då den kommunistiske diktatorn Ceausescu i december för första gången möttes av folkmassans burop, arresterades och slutligen avrättades, på något sätt är svårbegriplig.

Det tar bara ett tag innan man förstår att filmen inte enbart visar upp ett delvis komiskt, delvis sorgset familjedrama, som utspelar sig i den märkliga, nästan satiriska, atmosfären där Ceausescu-kulten helt dominerar människors vardagsliv.

”Så firade vi jordens undergång” utvecklar sig till ett gripande verk, fyllt av frågor kring moral, identitet, skillnaden mellan rätt och fel, då man lever i ett samhälle där det mest tycks vara manipulerat och fejkat.

Vad ska det uppväxande släktet tro på när pappan framför ett farsartat skuggspel av Ceausescu i välkänd pälsmössa bakom glasdörren, samtidigt som lärarna i skolan ägnar massor av tid åt att inprägla nationalistiska känslor med poem och sånger ägnade landsfadern?

Sjuårige Lalic, underbart gestaltad av naturbegåvningen Timotei Duma, tar in alla dessa intryck och planerar att endera stunden döda diktatorn för att i den andra vara med och komponera hyllande dikter.

Allt detta ger en skrämmande bild av hur stor förvirringen måste ha varit bland unga när Rumänien plötsligt skulle bli en demokratisk stat.

Identifikationsobjekt för åskådaren är framför allt 17-åriga Eva (Doroteea Petre) som exploateras känslomässigt, förmodligen inte avsiktligt, av föräldrarna för att ge dem fördelar och inte minst tillgång till bra medicin åt den yngre brodern. Hon älskas av klasskamraten Alexander, son till en polis, som alla i grannskapet hatar eftersom han informera uppåt om invånarnas åsikter och uppförande. Men Alexander sviker under det politiska trycket och Eva hamnar i ett moraliskt Ingenmansland, och är beredd att fly via en simtur i Donau till Serbien och vidare till Italien.

Det mesta berättar Mitulescu i en realistisk visuell stil. Övergångarna till det drömska, magiska, är inte alltid helt lätta att utskilja.

Men det förtar inte slutintrycket av detta på ytan lätta men i grunden djupt allvarliga drama. Seriositeten förstärks ytterligare av de oförglömliga, dokumentära bilderna på Ceausescu inför folkmassorna då det plötsligt står klart att människorna vänder sig mot honom.

Det aldrig är fel att använda dokumentära bilder i spelfilm om de klargör och förstärker händelseförloppet. Dessutom bryts fiktionen och vi i publiken påminns om verkligheten.