Persepolis (4)

Film: Persepolis
Genre: Tecknat drama
Land: Frankrike
År: 2007
Regi: Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud
Röster: Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni, Danielle Darrieux, Simon Abkarian
Längd: 1.35
Betyg: 4

Iranskan Marjane Satrapi, bosatt i Frankrike sedan1992, har fångat och inte minst roat en stor läsekrets med sina starkt självbiografiska serieböcker om flickan med just namnet Marjane.

De svartvita teckningarna växlar mellan att vara vassa, avslöjande, lätt karikerade, ohöljt romantiska och då och då riktigt vackra. Med sin personliga, bitvis sensuella, stil har hon möjlighet att blixtsnabbt etablera en stämning som kan skifta mellan hot, vrede, sorg och glädje.

Man kan se ”Persepolis” som en klassisk berättelse om en flickas utveckling till brådmogen tonåring och så småningom till en mer mogen ung kvinna. Det sker mot bakgrund av en politiskt omvälvande tid där mer demokratiska åsikter tystas till förmån för en diktatorisk religiös fundamentalism och ett flerårigt krig med grannstaten Irak.

Det är just den politiska bakgrunden och hur det unga, mer demokratiskt sinnade, Iran försöker uppnå en individuell frihet genom att balansera och många gånger överskrida det officiellt förbjudna som gör starkast intryck.

En hel del av det ”Persepolis” gestaltar känns igen från iranska spelfilmer där medelklassen porträtteras, framför allt Jafar Pahanis ”Rött guld”, på manus av kollegan Abbas Kiarostami, och ”Kvinnor Off Side” samt Kiarostamis eget mästerverk ”Tio”.

Tyvärr har iranierna haft svårt att nå en större svensk biopublik. Satrapi ligger bättre till eftersom hennes serier redan är ordentligt omskrivna. Dessutom sträcker sig hennes historia från Teheran 1978, strax före shahens fall, till 1992 då huvudpersonen för andra gången lämnar landet för en större frihet i väst. Perspektivet vidgas och familjetragedierna på grund av den politiska förföljelsen blir begripligare.

När kriget pågår som värst och Teheran bombas dagligen skickar föräldrarna Marjane till en fransk skola i Wien. Mötet med väst, anpassningsprocessen, österrikarnas syn på den unga iranskan, den första stora kärlekssorgen och därpå följande depressionen skildras visserligen med både humor och distans men det drar ut lite för mycket. Livet inifrån i Iran blir av naturliga skäl intressantare eftersom vi inte vet så mycket om det, annat än just genom den våg av iranska filmer som kommit de senaste sju, åtta åren.

Historier om svartabörshandeln med skivor av Abba, Bee Gees, affischer med Che Guevara med flera, hemliga fester där alkoholen flödar och den stränga, men här korrupta, religiösa polisen är spridda. Men förtrycket och jakten på politiskt oliktänkande under shahens regim liksom under det följande hårda fundamentalistiska styret talas det inte lika mycket om idag. Där fungerar ”Persepolis” utmärkt som en personligt berättad historielektion.