Skådespelarnas kroppar har datorskannats och stajlats digitalt så att Ray Winstone blivit en blond titan med tvättbrädesmage, Crispin Glover ett sällsynt fantasilöst monster och Angelina Jolie en blandning av sjöodjur och bokstavligen könlös Barbiedocka.

Mest slående är att samtliga förvandlats till själlösa avatarer, mekaniska spelfigurer i ett tradigt datorspel utformat i 3D för Imax-biografer.

Därför dröjer bilderna ofta i poser där pilar far ut mot biosalongen eller spjut måttas mot någon i främre raden. Svagheten märks framför allt i att man ständigt lägger in poänglösa kameraåkningar på en osynlig bergochdalbana genom digitala landskap utan att de fyller någon nämnvärd funktion annat än att fylla speltiden. Förmodligen ska de vara rafflande, men för alla som såg Thomas Gyllings tv-program ”Mosquito” åren 1998–2001 eller överhuvudtaget har befunnit sig nära en pc/mac det senaste decenniet är det gammal och söndertuggad skåpmat.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma skådespelarprestationerna i en film som berövat aktörerna så mycket av deras mimiska talanger.

Angelina Jolie var den enda som helt illusoriskt var lika uttryckslös som vanligt. Och om replikerna rent allmänt var ofrivilligt självparodiska i filmen så fick hennes en extra kalkonkrydda när hon återanvände sin konstlade dialekt från Oliver Stones ”Alexander”.

Det mest beklagliga av allt är att Zemeckis film förmodligen kommer att för överskådlig framtid hindra en bättre filmtolkning av ”Beowulf”, som utspelas i en historiskt spännande och dunkel tid mellan Romarrikets fall och medeltiden.