Försoning

Lögnen krossar de två ungdomarnas kärlekshistoria, fram till en dag fem år senare, då Robbie fått byta ut fängelset mot armén och tillfälligt kan återförenas med Cecilia, nu nybliven sjuksköterska precis som ångerköpta Briony, innan han hamnar mitt i brittiska truppers desperata evakuering från nordfranska Dunkerques stränder undan tyska Stukabombare.

Bildspråket är stiligt, estetiskt utstuderat, tekniskt briljant och ger samtidigt ofta intrycket att regissören och fotografen har ett behov att glänsa, framför allt med serien bravurmässiga kameraåkningar genom kaotiska truppmassor och ett förhärjat krigslandskap i Dunkerque-avsnittet. Kamerans långa beskrivande rörelser påminner om de vindlande fotoarabeskerna i ungraren Miklós Jancsós 1960-talsfilmer, tycks här prioritera en abstrakt uppvisning i dekorativ virtuositet framför ett försök till någon generell sanning om krigets fasor och drar uppmärksamheten mest till sig själva.

McEwans bok är en litterär ekokammare, där bland annat D.H. Lawrence och Virginia Woolf är framträdande röster, liksom den L.P. Hartley på vars roman ”The Go-Between” manusförfattaren Harold Pinter och regissören Joseph Losey byggde en Cannesvinnare 1971 om det brittiska klassamhällets destruktiva inverkan på en kärleksaffär mellan en godsägarfamiljs dotter och en simpel bonde från orten.

På liknande sätt är det med den här filmatiseringen, till innehåll och form fylld av visuella ekon och referenser, medan även den, utöver sina minnen av filmer, livnär sig på litterära associationer. Ta till exempel den samlagsscen som bidrar till att utlösa parets tragedi: är det inte skogvaktare Mellors hos Lawrence som i smyg lägrar lady Chatterley i familjens bibliotek?

Trogen sin förlaga ifrågasätter och diskuterar filmen sitt eget berättande. Centrala scener med en särskilt traumatiserande emotionell och erotisk laddning visas ur två olika perspektiv, det ena tillhörande blivande författaren Briony, det andra en mer objektiv iakttagare. I hennes moraliskt tvetydiga gestalt utforskas romanförfattarens frihet.

Detta intressanta grepp dras ner av det slut som valts för filmversionen, där Vanessa Redgraves åldrade Briony frammanar leende bilder av kärleksparets återfunna lycka i hägnet av Dovers vita klippor. Ett påklistrat happy end med en omisstaglig parfym av insmickrande kitschig romantik.