Paranoid Park är också sinnebilden för vuxenvärlden. En återkommande nyckelreplik lyder: ”Jag tror inte att jag är redo för Paranoid Park”. På ytan handlar det om skickligheten på brädan men undertexten har en djupare mening.

Dialogen är sparsam. Den stämningsskapande, betydelsebärande musiken och det associativa bildspråket berättar mer. Gus van Sant tillhör de filmare som i verk efter verk utforskar och förfinar sin metod, här tillsammans med en kamerans mästare Chris Doyle. Den uppbrutna, icke kronologiska formen där vissa sekvenser tas om på nytt men med annan psykologisk innebörd kan verka förvirrande. Det är som om man ser en mängd reflexer av samma känsla i olika utvecklingsstadier.

Är man någorlunda bekant med van Sants bildvärld känns vissa motiv igen. Alex söker sig till naturen med havets och de symbolladdade, livgivande vågornas närhet då han behöver lugnet för att skriva av sig sin ångest. På liknande sätt går Blake i ”Last Days” omkring i skogen och tar ett nakenbad i floden som ett tecken på längtan efter pånyttfödelse från vuxenvärldens krav och svårigheter. Fler exempel finns.

För den som söker orsaker till de här unga männens känslomässiga ensamhet och villrådighet, kan det vara intressant att ett ögonblick reflektera över vad det innebär då kameran markerar distansen mellan föräldrar och barn.