| Genre: | Drama |
|---|---|
| Regi: | James Gray |
| Skådespelare: | Joaquin Phoenix, Mark Wahlberg, Eva Mendes, Robert Duvall, Alex Veadov |
| Land: | USA |
| Utkom år: | 2007 |
Mörka thrillrar om organiserad brottslighet i Brooklyn och Queens, samtidigt familjekrönikor och karaktärsstudier som utforskar släktband, generationskonflikter, etnisk tillhörighet, moraliska dilemman och innebörden av begrepp som vänskap och lojalitet.
Polskättade Bobby Green (Joaquin Phoenix) förestår ett populärt disko nära
Brighton Beach på Long Island åt en hänsynslös rysk knarkmaffia som planerar
att utöka sin trafik till Manhattan och inte känner till att hans far
(Robert Duvall) och bror Joe (Mark Wahlberg) är chef respektive befäl på
samma polisstation. Då brodern utsätts för ett mordförsök måste Bobby välja
sida.
Typiskt för Gray är att han inte har någon postmodern ironisk distans till
genrefilmen, i detta fall polisdramat, utan använder sig av dess maskulina
konventioner – här uppblandade med westernreferenser – på uppriktigt allvar.
Med följd att en del scener med ritualistiska kårinslag, militärt artilleri
och sentimentala och triumferande polisiära tonfall i hans nya film öppnar
den för anklagelser om att vara fascistoid polispropaganda.
Det är ett betraktelsesätt som stirrar sig blint på en uniformerad yta och
grovt missar att Gray utnyttjar klassiskt genrematerial, en dito
berättarstruktur och vissa givna stereotyper för något betydligt mer
komplext – en fasetterad story om brödratvist, svek och försoning med
snarare shakespearska än ”Dirty Harry”-besläktade dimensioner.
I formellt hänseende lägger ”We Own the Night” ännu ett kraftprov till de
båda föregående.
Klärobskyrfotot har en utsökt målerisk prägel påminnande om Giuseppe
Rotunnos kompositioner. Spelet håller hög klass, föga oväntat i fråga om
Duvall. Men även Phoenix imponerar med sitt porträtt av en njutningslysten,
graciöst rörlig klubbmanager som under trycket från en mordisk och tragisk
verklighet där tvånget att välja moralisk kurs förvandlas till en psykiskt
skärrad figur med tunga, hasande steg.
Personligen kan jag inte hitta några longörer i filmens handling. Karaktäristiskt för Grays regi är en atmosfär med stark intensitet, ibland av närmast plågsamt slag, som i den nagelbitarepisod där Bobby förs in i den alltjämt intet ont anande maffians hemliga knarklaboratorium utrustad med en dold polismikrofon. Två andra bravurmässiga sekvenser, en våldsam biljakt i ösregn nästan helt filmad mellan vindrutans rytmiskt svepande torkare och slutuppgörelsen på en äng med högt gräs, bekräftar bilden av James Gray som en briljant actionregissör.
% är glada
% är likgiltiga