Vilket osökt för tanken till ett slags korsning mellan Alfred Hitchcocks genreklassiker ”Notorious”, med Ingrid Bergman i en liknande roll, och Nagisa Oshimas djärva erotiska provokation och pionjärinsats ”Sinnenas rike”.

Miljöerna är 1942 års japanskockuperade Shanghai och, i en lång flashback, det invaderade Hongkong fyra år tidigare. På det senare stället bildar universitetsstudenter en amatörteatergrupp med nationalistiska kinesiska propagandapjäser på repertoaren. Nykomlingen Wang Jiazhi (Tang Wei), filmens hjältinna, åtar sig att posera som hustrun till en affärsman för att lura in ockupationsmaktens lokale kollaboratör Yi (Tony Leung) i en mordfälla.

Uppdraget misslyckas. I Shanghai har han avancerat till den japanskvänliga underrättelsetjänstens högste chef. För att kamraterna ska kunna tränga igenom hans skyddsmur fortsätter Wang sin självuppoffrande maskerad och inlåter sig på en brutal masochistisk kärleksaffär med Yi, under sitt verserade yttre en kall och grym bödel och torterare som redan likviderat flera medlemmar av motståndsrörelsen.

De omtalade samlagsscenerna är kanske mindre sinnligt upphetsande än teoretiskt intressanta och fascinerande tack vare ett originellt gymnastiskt avståndstagande från missionärsställningen. Skådespelarnas mod och inlevelse är hur som helst anmärkningsvärda i dessa bilder av ett förhållande som utvecklas till en våldsam uppvisning i hat, fiendskap och dominans sublimerade till erotisk yrsel och besatthet.

Spelet med äkta och falska identiteter är ett återkommande motiv i Hitchcocks filmer. Ang Lee driver det vidare med en subtil känsla för uttryck och tonfall. Man förminskar inte hans filmskapande om man påstår att det i detta fall, i intrig, atmosfär och även enskilda scener, återspeglar minnen och fantasier alstrade av andra filmer, ett filmiskt genrelandskap, där tidigare besökare kan heta Jean-Pierre Melville eller Fritz Lang, eftersom referenserna är fint integrerade i ett kreativt konstnärligt landskap.

Som rekonstruktion av ett historiskt panorama har ”Lust, Caution” åtskilligt gemensamt med Hollywoods spionmelodramer och paradoxalt på samma gång en helt egen ton. Bildspråket är ofta kolossalt vackert utan att förfalla till det tomt dekorativa. Med en viss risk för förtunning bryts den politiska dramatiken mot en djupt melankolisk, romantisk determinism som Lee delar med Hongkong-kollegan Wong Kar-wai. Parallellen menad som beröm.