Jonsson har länge varit filmfestivalernas älskling, men okänd för de många som sällan eller aldrig har möjlighet att se kortfilm annat än som snålt tilltagen fogmassa i public service-tv:s tablåer.

Med absurda tv-serien ”God morgon alla barn” från 2005 slog han igenom i det bredare formatet men fortfarande tog det sex vändor med nya långfilmsmanus innan förlagan till den nu aktuella ”Ping-pongkingen” fick klartecken från filmkonsulenterna på Svenska Filminstitutet.

Så är det färdiga konceptet också skrivet i samarbete med rutinerade manusförfattaren Hans Gunnarsson (”Leva livet”, ”Ondskan”, ”Arn”) som vid sidan av sina beställningsarbeten håller sig med ett eget litterärt universum snarlikt Jonssons.

Det är med fördel i den svenska byhålan vi befinner oss, i ett förmodat stiltje genomsyrat av underliggande dramatik och oförlösta konflikter.

I ett litet norrländskt samhälle laddar sextonårige Rikard (Jerry Johansson) inför den årliga pingpong-turneringen, hans stund på jorden då han får visa vad han går för. I motsats till sin fyra år yngre bror Erik (Hampus Johansson) har han ingen framgång hos tjejerna, är för tjock för hippa tonårsgänget och klarar sig undan den värsta mobbingen mest genom lillbrorsans tafatta beskydd.

Hemma hos morsan (Ann-Sofie Nurmi) har den tunnhårige och hopplöst töntige butiksinnehavaren Gunnar (Frederik Nilsson) blivit en allt vanligare gäst, unisont utfryst av bröderna som längtar efter sin riktiga pappa. När så sportlovet närmar sig och farsan (Georgi Staykov) äntligen dyker upp för en veckas löftesrikt umgänge avslöjas en länge dold hemlighet och allt ställs på sin spets.

Symbiosen och konkurrensen mellan bröderna skildrade Jonsson drabbande redan i prisbelönta kortfilmen ”Bror min” från 2002.

Här är anslaget än mer komplext och den lågmälda dramatiken i bilderna kombineras med apart och överdådigt pumpande musik av Martin Willert, ett samarbete som laddar de närmast Roy Andersson-rena tablåerna med kommunalgrått skimrande surrealism.

På en gång ömsint och obönhörligt hanterar Jonsson sina figurer, där inte minst Rikard blir berörande i amatören Jerry Johanssons chosefritt oförsonliga gestaltning.

Med lyhörd känsla för dialog och miljöer skildras de små och vardagliga händelserna som sammanlagda kan få en människa att gå över gränsen och göra det oförlåtliga.

Och samtidigt – också som hos Roy Andersson – finns komiken där även i det mörkaste, ett skratt åt spelet mer än åt förlorarna, åt systemet och ironin i tillvaron som i ett slag kan förvandla svart till vitt.