Av den här sextetten är det Cate Blanchett som mest liknar verklighetens modell, detta i en fejkad svartvit dokumentär med tyngdpunkten i den dramatiska konsert i Manchester 1966 där den elektrifierade rockaren Dylan hälsades med skällsordet ”Judas”.

De övriga liknar honom föga eller inte alls. Särskilt inte den trettonårige afrikansk-amerikanske tågluffare som inleder paraden och kallar sig Woody Guthrie, i en symbolisk anspelning på Dylans skuld till depressionsårens legendariske proletärtrubadur.

Därefter möter vi bland andra en folksångare och en kvinnoföraktande Hollywoodskådis i färd med att skilja sig från Claire, stand-in för Dylans första hustru Sara Lownds. En annan version är Billy the Kid, avdankad gunfighter i en liten västernby som hotas av ett motorvägsbygge lett av Pat Garrett. Förståelsen av denna episod underlättas om man känner till Sam Peckinpahs film om dessa mytiska figurer. Dylan skrev musiken och förekom i rolllistan.

Överhuvudtaget är många moment och detaljer hos Haynes mest tillgängliga för åskådare bekanta med Dylans skivinspelningar, konserter och till och med skivomslag och med hans självbiografi, DA Pennebakers dokumentär ”Don’t Look Back” och Martin Scorseses dito ”No Direction Home”. Medan de ofta kan vara svårgripbara för andra.

De sju Dylanuppenbarelserna representerar skilda fasetter av honom och hans karriär som Haynes blandar utan kronologi och filmat i olika stilar och nyanser av svartvitt och färg. På så sätt avvisar ”I’m Not There” den traditionella biografigenrens alla regler, inte minst ifråga om psykologiskt och lineärt berättande. En viktig poäng med detta djärva försök till biografi som collage, påverkat av europeisk konstfilm och Jean-Luc Godards uppbrutna formspråk, är påminnelsen i själva strukturen om diktarens rätt att förändra sig själv utan hänsyn till publik och fans. Det enda han är skyldig dessa är sin konst, sin musik.

Än en gång demonstrerar Haynes sin smak för ironisk pastisch och betonar samtidigt i postmodernistisk anda omöjligheten i att fånga en enhetlig sanning och ett sammanhängande subjekt. Resultatet är en mångsidig bekräftelse av vad Dylan alltid gjort: vägra stanna upp och stelna till en ikonisk formel.

Vi som upplevt 1960-talet, den radikala folkmusikboomen och Vietnamepoken kan invända mot vissa politiska aspekter. Men med sitt lekfulla, vitala tematiska och formella frihetssinne är ”I’m Not There” ett vuxet avbrott i floden av infantil, likgiltig film från USA och ett belägg för att Haynes är en av de få originella profilerna bland dagens amerikanska filmskapare.