Bier har tidigare i framför allt sina danska filmer som ”Älskar dig för evigt”, ”Bröder” och ”Efter bröllopet” visat sig vara en ovanligt lyhörd personregissör.

Hennes nya arbete med Halle Berry, Benicio Del Toro och inte minst de två barnskådespelarna Alexis Llewellyn (Harper) och Micah Berry (Drory) vittnar även det om att ett trovärdigt skådespeleri är A och O i ett psykologiskt drama som ”Things We Lost in the Fire”. När man som Bier dessutom väljer en stil där en ansiktshalva eller delen av ett öga i vissa scener ska fylla hela bioduken för att skapa den eftersträvade närheten måste skådespelarna ha resurser för det.

Manusförfattaren Allan Loeb räknas till de lovande unga talangerna i Hollywood men Bier hade modet att ändra i hans linjära historia om två människors mycket olika förluster och deras personliga kamp för att komma upp till ytan igen och berättar den delvis med hjälp av tillbakablickar.

Audrey Burke (Berry) lever ett till synes ovanligt lyckligt familjeliv med man och två barn i en vacker villa i Seattle. Enda gången hon blir irriterad är då mannen ger sig i väg för att träffa sin gamle barndomsvän, Jerry (Del Toro), en jurist som fullständigt gått ned sig i herointräsket.

Familjefadern dör i ett våldsdåd och Audrey låter sin bror hämta den påtände Jerry till begravningen.

Så småningom flyttar han in i hennes garage och blir en ersättare för den döde fadern.

Den förlust som Jerry måste arbeta sig igenom är att mista drogen. Vännens död får honom att ta det svåra steget och det sker inte utan återfall.

Scenerna där han tänder av har en realistisk styrka som är ovanlig i den här typen av amerikanskt familjedrama.

Ett annat ovanligt drag hittar man i besättningen av biroller. Audreys bror Neal görs av Omar Benson Miller, en rejält överviktig svart skådespelare. Han ser ut som många amerikaner gör men de är sällsynta på bioduken såvida det inte rör sig om någon svagsint komedi där man gör sig lustig över just fetma. John Carroll Lynch i rollen som en olyckligt gift granne har också han det där vardagliga utseendet och bidrar till att höja dramats trovärdighetsgrad.

Trots utmärkta recensioner svek den amerikanska publiken. Förhoppningsvis håller ändå Susanne Bier fast vid sin konsekventa stil även i fortsättningen i Hollywood.