| Genre: | Dokumentär |
|---|---|
| Regi: | Ester Martin Bergsmark, Mark Hammarberg |
| Skådespelare: | Medverkande, medregissör, Beatrice Maggie Andersson |
| Land: | Sverige |
| Utkom år: | 2008 |
Ni vet hur det är, man går på stan, någon ropar något – hej, hallå, stanna – och man stannar inte, tittar till bara och hastar sedan vidare. Klassificerar med ett enda vant ögonkast motparten som ett problem hellre än en tillgång, någon som vill ha något man för tillfället inte har lust att ge – tid kanske eller något slags intresse.
Maggie är en av dem som ropar, lite för gällt och för ofta, som skrattar
högt och kallar främmande män för ”hjärtat”. En personlighet som det brukar
heta i de välvilliga men nedlåtande reportagen om dem som inte är som vi.
Men i filmen om Maggie är det hon själv som håller kameran, som ser och
dokumenterar sitt liv i stadsdelen Lindängen med ensamheten framför tv:n,
valhänt undervisning på sfi och andlösa naturupplevelser i skuggan av
höghusen.
Under tre års tid har Beatrice Maggie Andersson – född i Kenya men bosatt i Malmö sedan drygt tio år – fört en videodagbok på uppdrag av Ester Martin Bergsmark och Mark Hammarberg. Under överinseende av Lukas Moodysson har filmarna valt ett antal scener ur materialet och kombinerat dem med egna bilder av Maggie. Resultatet är ett poetiskt och varmt underhållande collage och samtidigt en rått avslöjande samtidsskildring.
För samtidigt som Maggie är full av självironi och komiskt krassa iakttagelser är det få som skrattar med henne. Blickarna som möter våra när vi för en dryg timme ser vad Maggie ser är ofta hånfulla och avståndstagande. Inte minst sfi-undervisningen ter sig absurd och ovärdig, en lallande dagisverksamhet ledd av tröttkört fördomsfulla lärare. I en minnesvärd sekvens jämställer en av dem invandrarnas situation i hemländerna med villkoren för grottmänniskor.
Efter skilsmässan från den svenske mannen – Andersson – lever Maggie ensam. I väggen finns fortfarande sprickan från knytnäven kvar, när maken måttade ett slag och missade. På balkongen ligger tomflaskorna och golfklubborna han glömde och i röran har duvorna byggt bo och vägrar ge sig av. I ensamheten för hon samtal med duvorna, studerar i detalj parkeringens rönnbär och hittar något vackert även i det enklaste, något ”fantastic”.
Genom att rationalisera bort fotografen och förse Maggie med en egen kamera uppnås en autenticitet som annars är svår att skapa. Inte ensamhet med ett team av filmare utan just ensamhet; i lägenheten och i krogvimlet kring Möllevången. Tekniken för tanken till Cecilia Neant-Falks dagboksdokumentär ”Du ska nog se att det går över” (2003) men blir i Bergsmarks och Hammarbergs visuellt och dramatiskt genomarbetade version än mer drabbande.
Bakom kuddarna i soffan förvarar Maggie breven från sonen i Kenya, han som fortfarande tror att mamma lever i den bästa av världar, i ett Sverige som är ”fantastic”. Själv har Maggie börjat tvivla men framhärdar envetet i sin optimism; ”snart ska det bli extreme och makeover”.
55% är glada
9% är likgiltiga