Dansk landsbygd i mitten på 60-talet. Tv:n finns på plats, polisen kör Volvo Amazon och när Strandbaden har bal kommer det långhåriga rockbandet från stan.

Tidsmarkörerna är många i denna hantverksmässigt välgjorda, laddade och i grunden fasansfulla, skildring av en dysfunktionell familj där incesten fortplantas mellan förälder och barn.

Historien berättas ur tio-årige Allans perspektiv.

Den yngste, ytterligt beskäftige sonen som ännu befinner sig i barndomslandskapets till synes enkla värld, tar allting bokstavligt och har inte fått vetskap om hur barn blir till.

I motsats till sin äldre bror, redan utflugen och blivande arkitekt, står Allan fortfarande den barnsligt lynnige fadern, en fullblodstyrann, nära.

Mellan dem finns tonårssystern som doktorn då och då måste komma och ge en lugnande spruta.

Någon revolt verkar hon inte ha ork till i ett familjedrama där kvinnorna är fullständigt underordnande männen och där fadern binder de yngsta barnen till sig genom att ta på sig offerrollen och skuldbelägga de anhöriga.

Mamman har för länge sedan kapitulerat och försvinner in i sömntabletternas domnande värld.

Hon förmår inte skydda barnen och båda föräldrarna sviker, fast på olika sätt.

Det krävs tålamod att se filmen eftersom den framkallar en sådan ilska hos åskådaren över sakernas tillstånd. Schønauf Fog håller konsekvent Allans perspektiv men jag ser med mitt vuxenperspektiv och kan inte ingripa. Det ger filmen en provocerande dubbelhet och är mycket skickligt genomfört.

”Konsten att gråta i kör” blottlägger hur sjuka bindningar förs över från en generation till en annan. Och allt hålls inom familjen i en emotionell misär där allting bara ropar efter knivhugget som krävs för att det sjuka ska kunna börja sippra ut.

Men regissören Peter Schønauf Fog, som baserat sitt manus på Erling Jensens delvis självbiografiska roman, väljer en annan väg. Dramatiken tonas ned eftersom filmen konsekvent har Allans barnperspektiv.

De stora uppgörelserna uteblir och i stället knyter ”Konsten att gråta i kör” an till den klassiska traditionen av verk om hur en ung människa förlorar oskulden och börjar se omvärlden med klara, mer vuxna, ögon.
Filmen fick Nordiska rådets filmpris 2007.