Och den börjar lovande när Keanu Reeves korrumperade Los Angeles-snut kallblodigt skjuter ihjäl några skurkar för att, som det visar sig, gynna sin chefs karriär inom kåren.

Därefter går både han och filmen vilse i ett maktspel inom kåren som blir mer tillkrånglat än rafflande. Väl framme vid slutuppgörelsen är alla de omvälvande avslöjandena och långsökta sambanden så många men ändå pekande åt samma håll att man inte vet vilket man ska häpna mest över – manusets haltande konstruktion eller huvudpersonens bristande slutledningsförmåga.

Reeves är inget inspirerat val att spela en polis på dekis som jagas av inre demoner. Oavsett om han halsar vodka, pratar om sin frus död eller går på självmordsuppdrag så har han samma nollställda uttryck. Man förstår varför Forest Whitaker går överstyr i rollen som hans amoraliske chef; han tvingas ju agera för två.

Filmen lever upp i några hyfsade actioninslag, ibland kryddade med lakoniska repliker. I övrigt kommer dialogen knappast upp till Ellroys vanliga standard utan förfaller regelmässigt till klichéer av typen ”ont föder ont”. Sök därför hellre bakåt i upphovsmännens filmografier – i Ellroys fall till den lysande ”Dark Blue” (2002), i Ayers fall till den undervärderade regidebuten ”HarshTimes” (2006).