Rumänskfödde regissören Radu Mihaileanu inleder ”Live and Become” med en rekonstruktion av händelsen. En kristen etiopisk kvinna ser en chans för sin nioårige son Solomon att överleva och sänder iväg honom med en falsk identitet och varningen att aldrig avslöja att han inte är jude.

Omdöpt till Schlomo adopteras han i Israel av ett vänsterliberalt äkta par, Yaël och Yoram. Filmen följer honom – spelad av tre olika amatörer – under tjugo års tid, från en skolgrabb mobbad för sin mörka hudfärg till en nybakad idealistisk läkare som återvänder till Sudan för att söka efter sin mor.

Det är en berättelse om förlust och sorg, mötet mellan två chockartat olika kulturer, kravet på assimilering och tvånget till förställning; om skuldkänslor, identitetskris och självupptäckt. Och inte minst om ett så pass tabubelagt ämne när det gäller det förlovade landet som det israeliska samhällets kulturella elitism visavi medborgare av icke-europeisk härkomst och rasism gentemot judar med mörk hy.

Schlomos klasskamrater tror att hans hudfärg går att gnida bort, och deras föräldrar kräver hans förvisning från skolan av fruktan för smittsamma ”afrikanska” sjukdomar. Det leder till en scen med stark moralisk intensitet, filmens bästa, där adoptivmamman Yaël – utomordentligt spelad av Yaël Abecassis – får ett raseriutbrott över de vuxnas fördomar.

I episoder som denna, med den historiska verklighetens tyngd och spänningar passionerat framställda, är ”Live and Become” mycket engagerande. Men helhetsintrycket dras ner av ett ostrukturerat manus, överdriven sentimentalitet, ytlighet ifråga om huvudpersonens inre liv, en sockersöt kärleksaffär och kletig musikaccentuering. Först som sist skulle filmen ha vunnit på koncentration till ett kortare format.