| Orginaltitel: | Mamma Mia |
|---|---|
| Genre: | Komedi/musikal |
| Regi: | Phyllida Lloyd |
| Skådespelare: | Meryl Streep, Pierce Brosnan, Amanda Seyfried, Julie Walters, Colin Firth, Stellan Skarsgård |
| Land: | USA |
| Utkom år: | 2008 |
Då var Abba ett fenomen i tiden, idag är det nostalgi. Men filmversionen av "Mamma Mia " kanske inte bara är en nostalgisk tillbakablick på bandet, utan är också en kick för dem som lika ömt vårdar minnet av att ha sett succémusikalen som den bygger på.
Då som nu handlar det om att berätta en banal och ganska gullig historia i ett försök att rama in ett oändligt antal sångnummer. Genren är lätt att roas av, men svår att ta på allvar. Det är en sak när folk som trängts ihop på en scen plötsligt brister ut i sång. Men det blir lite fånigt när Pierce Brosnan inför en närgången kamera står ute i det fria, med händerna i byxfickorna, och tålmodigt väntar på att Meryl Streep med hjälp av slagdängan "The Winner Takes It All" ska få ur sig vad hon har på hjärtat.
I London och med originaluppsättningen var det i princip bäst när det var som mest krystat; då fick engelsmännens ironiskt vinkande humor som mest utrymme. Men på film är det varken särskilt kul eller trovärdigt när någon står och hänger utanför toadörren, försöker få kontakt med den som bölande låst in sig, och desperat drar till med ett "Chiquitita, tell me what’s wrong".
Annars handlar mycket om vykortsmässiga dansnummer. När de infödda öborna släpper vad de har för händerna för att sjunga med börjar jag ofrivilligt tänka på de där parodiscenerna i Monty Pythons "Meningen med livet" där sjungande småungar dyker upp klasvis ur utskjutande byrålådor.
Storyn är ändå en liten smula allvarligare än så, med ett underliggande tema om uppbrott och om att våga släppa taget. Bäst är ett hjärtnupet nummer, "Slipping Through My Fingers", där Meryl Streep melankoliskt och med förälderns ofrånkomliga självförebråelser sjunger till sin vuxna dotter som är på väg att glida ifrån henne. Bakgrundsmusiken hålls för en gångs skull i bakgrunden, vilket ger scenen en intimitet som är precis på rätt sida gränsen mot det klibbiga. En sångröst som krackelerar säger mer än tusen svepande stråkar.
Förhållandet mellan Meryl Streeps mor och Amanda Seyfrieds dotter är det mest intressanta, aldrig det mellan Streep och hennes tre före detta älskare. Pierce Brosnan lyckas ändå fylla sin roll med någon sorts innehåll, till skillnad från Colin Firth som förblir en karikatyr och Stellan Skargårds figur som inte ens Stellan Skarsgård verkar vara intresserad av.
67% är glada
0% är likgiltiga