Liksom de danska kollegerna har de spansktalande filmskaparna förstått vikten av att stötta varandra och bilda egna produktionsbolag och med hjälp de redan etablerade har nya förmågor kunnat lyftas fram. En av dessa nya är Juan Antonio Bayona vars spelfilmsdebut ”Barnhemmet” producerades och till stor del finansierades av del Toro.

Så vilar det också åtskilligt av del Toros ande över skapelsen, ett drama subtilt balanserande mellan världarna där den krassa verkligheten stegvis undermineras av rösterna från det undermedvetna. Spelplatsen är liksom i del Toros egen ”The Devil’s Backbone” ett barnhem hemsökt av gestalter från det förflutna, med makt att förutse händelser i framtiden.

Här har det forna barnhemsbarnet Laura (Belén Rueda) tillbringat sina första år och hit återvänder hon tillsammans med sin man Carlos (Fernando Cayo) och son Simón (Roger Príncep) för att bygga om huset till ett hem för handikappade barn. Men innan barnen hunnit flytta in har Simón skaffat sig nya osynliga vänner och när han en dag försvinner spårlöst förvandlas tillvaron till en mardröm för Laura.

Storyn (skriven av Sergio G Sánchez) är på papperet klassisk; ett hemsökt hus, ett barn som ser långt mer än de vuxna, en kvinna som konfronteras med sitt förflutna och händelser så hemska att de lämnar sår kvar i tiden, för själarna att färdas mellan. Ett mischmasch av slitna ingredienser som i fel händer hade kunnat bli ren parodi, men som i Bayonas version blir en starkt berörande berättelse om barndom och moderskap.

Inte minst Belén Rueda är utmärkt i rollen som den av vanmakt söndervittrade Laura, ett mästerligt porträtt som dessvärre inte backas upp av Fernando Cayos intetsägande tolkning av maken Carlos. Till de mindre snygga inslagen hör dessutom filmens gestaltning av hot genom vanskapta barn, ett väl enkelt grepp som bara delvis vägs upp av det avslutande försoningstemat.

Visuellt är det däremot subtilt och genomarbetat från start, med en kamera som andas i takt med Laura och skälver osaligt på gränsen mellan det synliga och anade. En storstilad och avbrutet gastkramande nedstigning i psykets källare som skulle kunna kallas melodram. Men en smått lysande sådan.