Lou Reeds temaalbum ”Berlin” från 1973 har alltid bett om att filmatiseras eller att få äntra estraden. Storyn är rak, alltigenom tragisk, helt och fullt hjärtslitande. Det är också en berättelse som lämnar åtskilligt mellan raderna, luckor som en varsam och smart regissör kan fylla igen utan att för den sakens skull förstöra det kärva språk och den osentimentalt registrerande ton som är Lou Reeds.

Mannen för jobbet är Julian Schnabel, som 1996 slog igenom med spelfilmen ”Basquiat” – historien om den självdestruktive konstnären Jean-Michel Basquiat som liksom Lou Reed var en av Andy Warhols gunstlingar. Även ”Berlin” handlar om självdestruktiva människor som tappar kontrollen över sina liv, men denna story uppehåller sig helt och hållet kring förfallet: svartsjukan, missbruket, verklighetsflykten, hatet och självföraktet.

Genren är konsertfilmens, kompletterad med impressionistiska bilder som Schnabels dotter Lola tagit av Caroline (spelad av Emmanuelle Seigner), ibland exponerade dubbelt tillsammans med konsertbilderna som för att understryka den sociala och psykiska turbulensen. Bilder och musik kommenterar varandra konserten igenom, särskilt effektfullt i upplösningens efterhand dissonanta ”Sad Song” – en dålig trip i bild och ljud.

På det stora hela är ändå Julian Schnabel lågmäld, fast försiktigt närgången; han zoomar in för återkommande närstudier av Lou Reeds märkligt uttrycksfulla stenansikte, låter kameran löpa mellan huvudaktörerna i bandet för att förstärka musikens inneboende dramatik, fångar den oskuldsfulla uppsynen i ungdomskören. Stilen är dokumentär, men dokumentet är bättre än verkligheten – åtminstone sådan den tedde sig från parkett när i princip samma band gav i princip samma konsert live i Operaen för en månad sedan. Schnabels kamera låter oss bli intima med musikerna och ger oss fler och intressantare vinklar.

Den viktigaste skillnaden mellan dessa fem filmade kvällar i december 2006 och den turné som följde stavas kanske ändå Antony Hegarty från Antony and the Johnsons. När han mer än fullgjort sin plikt i kören träder han efter själva föreställningen fram och sjunger Lou Reeds äldre ”Candy Says”, med en text som smälter in förvånansvärt väl men som sticker ut genom framförandets intensitet. Han hämtar vibratot från fötterna, och hela kroppen slingrar sig som en serpentinväg. Det är enastående.