Inför Hollywooddebuten bryter han sitt mångåriga samarbete med fotografen Christopher Doyle och tar i stället hjälp av Darius Khondji, begåvad med en liknande estetik, om än inte lika subtil.

Annars är åtskilligt sig likt i Wong Kar Wai-land, även om scenen är en annan. Inte längre sjaskiga Hong Kong-syltor utan liknande ställen i USA, tillflyktsorter för vinddrivna själar inbegripna i lika storslagna som vardagliga dramer. Hjärta och smärta, att lämna eller lämnas, dörrar som stängs och i vredesmod kastade nycklar som blir liggande på bardisken.

I kvarterscaféet arbetar Jeremy (Jude Law), övergiven också han, rädd för att ändra ens väggfärgen i väntan på den förlorade flickvännens återkomst. Med hjälp av en övervakningskamera i taket fångar han dagarna som går, inte så lite likt butiksägaren Auggie i Wayne Wangs och Paul Austers besläktade New York-drama ”Smoke”.

Till caféet kommer den bedragna Elizabeth (Norah Jones) för att söka rätt på sin pojkvän. I Jeremy hittar hon en förtrogen och tillsammans fördriver de ångestens sömnlösa nätter med samtal om livet och stora portioner av den ständigt ratade blåbärspajen.

Tills Elizabeth en dag försvinner och materialiserar sig enbart genom vykort från olika platser i USA. I stället för att ”ta snabbaste vägen över gatan” till Jeremy ger hon sig ut på en odyssé mellan olika mer eller mindre beklämmande jobb i sjaskiga hålor där hon blir vittne till männi­skors livsöden.

Som den övergivne polismannen Arnie (David Strathairn) som var dag går till AA-mötet och hämtar en ny pollett för ett nytt försök till ett nyktert liv. I ett stilla regn faller polletterna över bardisken när han ännu en kväll dränker sorgen i fylla, liksom den notoriska spelaren Leslie (Natalie Portman) flyr sorgen efter sin far i ännu en omgång spelmarker.

Överallt tid som tickar, stora gester och ändå en litenhet under tillvarons villkor, att vinna eller förlora men alltid försvinna. Vackert som alltid, men ändå påtagligt tunt denna gång, utan den underliggande, komplexa fara som gjorde filmer som ”In the Mood för Love” och ”2046” så egenartade.

Felet ligger till viss del i rollbesättningen, där framförallt Law och Jones utgör ett blekt nav för filmens möjligheter. I dröjande bilder och elegant symbolik gestaltas känslorna, alltid lite osynkat, som rekonstruktioner hellre än verkligt liv, här och nu. Resultatet blir märkligt undflyende, sött men torrt i smaken, just som nattstånden blåbärspaj.