De tigger om jobb och tar vad som erbjuds till underpris och utsätter sig för risker på arbetsplatserna.

Men hur fri är egentligen Angie (Kierston Wareing), filmens huvudperson som vägrar gå i den traditionella engelska arbetarklassens spår och sluta som pensionär utan förmögenhet i likhet med fadern? Angie har andra drömmar om ett materiellt bättre liv och räds inte att ge sig in på de olagliga vägarna för att nå målet trots att hon själv utsätts för fysiska övergrepp och ser elvaårige sonen hamna i fara.

Med sina ständigt lika spännande, lysande, ofta okända, skådespelare skapar Loach och Paul Laverty, hans manusförfattare sedan flera år, ett nervpirrande, realistiskt och bitvis humoristiskt drama som både speglar en generationskonflikt och ett Europa i förändring.

Billig arbetskraft forslas mellan länder och någon någonstans tjänar storkovan. Det är en skrämmande bild av ett arbetsliv där individen fullständigt har tappat sitt egenvärde och behandlas som en slit- och slängtrasa.

Hela tiden undrar man varför Angie handlar som hon gör. Nära vännen Rosie (Juliet Ellis) är hennes kompanjon så länge rekryteringen av arbetskraften inte blir alltför inhumant utmanande. Angie har en historia av snabba jobbyten, hon har utsatts för sexuella trakasserier och har över huvud taget tryckts ned i skorna av tidigare arbetsgivare. Sonen bor hos morföräldrarna och någon far finns inte med i bilden.

Det är ett ovanligt, motsägelsefullt porträtt av en kvinna som vägrar finna sig inom den traditionella könsrollens ramar.

Hon drivs av en både social och könspolitisk revanschlusta men har uppenbart tappat den moraliska kompassriktningen och fastnat i nykapitalismens förföriska nät. Från sin konsekventa vänsterposition dömer Loach henne inte utan visar fram henne för oss att ta ställning till och diskutera.

Angie med det långa blonderade håret och silikonläppen släpper inte taget om åskådaren utan fortsätter att oroa långt efter det att ridån har gått ned.