Tanken slår mig; kanske är det så här man bäst botar fördomar. Inte genom förnumstigt levererade sanningar som ”vi är alla lika mycket värda” eller ”alla har rätt till respekt oavsett sexuell läggning” utan helt enkelt ”vi är alla lika löjliga”. Lika patetiskt pysslande med våra ägodelar, lika uppgivna inför partnerns små ovanor, lika måna om att smälta in och bli omtyckta.

Och när det kommer till kritan: lika fördomsfulla gentemot avvikelser hos våra medmänniskor. När Ella Lemhagens nya film tar sin början har homoparet Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) just flyttat in i villaidyllen med sina Stig Lindberg-vaser, sina fina jobb och sina omsorgsfullt dolda äktenskapliga problem. Bara ett attribut från medelklassens måste-ha-lista saknas: barn.

Så är beställningen också redan gjord, paret är godkända för adoption och pyntar som bäst ett av villans rum inför den väntade telningen – Patrik 1,5. Men när barnet äntligen kommer motsvarar det på inget vis förhoppningarna, ett kommatecken har hamnat fel och Patrik (Tom Ljungman) har hunnit fylla 15 år, har ett kriminellt förflutet och en inbiten misstro mot homosexuella.

I väntan på att socialstyrelsen ska reda ut misstaget flyttar Patrik in i barnkammaren medan Göran och Sven förskrämt barrikaderar sig och gömmer husets knivar. På andra sidan dörren vakar Patrik å sin sida, livrädd för att bli våldtagen av de två förmodade pedofilerna.

Medelklassens fördomar ur en delvis ny vinkel, även om intrigen rätt precist känns igen från hyllade HBO-serien ”Six Feet Under”. Här är anslaget festligt på gränsen till parodiskt, där inte minst Gustaf Skarsgård bligar lite väl sorgset känslosamt i några för många poserande närbilder medan Petersson får stå för den grövre mansrollen med alkoholberoende och rastlöshet.

Ett på alla vis förväntat galleri och en intrig som börjar och slutar med texten på filmaffischerna: ”Tänk att ett fel kan bli så rätt”. Med hjälp av stereotyper och gemytlig igenkänningskomik gestaltas parets situation, omgärdade av villaidyllens otrohet och fylleslag. Och samtidigt: ungar som skriker bög och spränger brevlådan och en inbiten homoskräck bland patienterna på läkarstationen.

Klichéer har det funnits gott om i Lemhagens filmer förut, men används här för att illustrera parets vanlighet i kontrast med den lika vanliga som absurda särbehandlingen de får utstå från samhälle och medmänniskor. Ett budskap och en underton av allvar som lyfter den annars charmfullt luftiga och översockrade konstruktionen till nya höjder.