Samtidigt anknyter han till sin enastående första långfilms breda, engagerande samhällsepik om det tidiga 1900-talets Sverige, socialt och känslomässigt mättade karaktärsskildring och vackra, poetiska bildspråk.

Manuset bygger på en dokumentär släktkrönika av regissörens hustru Agneta Ulfsäter Troell. Verklighetens förebild för filmens hjältinna var hennes farfars syster, som dog 1930, 53 år gammal.

På bioduken har historien om detta levnadsöde förflyttats från Göteborg till Malmö och därmed getts möjligheten att utnyttja 1908 års stora hamnarbetarstrejk och bombattentat mot strejkbrytarfartyget Amalthea till ett dramatiskt avsnitt i handlingen.

Maria Larsson lever i små materiella omständigheter med en växande barnaskara och äkta mannen och hamnarbetaren Sigfrid, en Jekyll & Hyde-figur – ömsom snäll och uppmärksam familjefar, ömsom stökig fyllbult och kroniskt otrogen, brutal hustruplågare.

Hennes vardag förändras då hon tänker pantsätta en bortglömd kamera som hon en gång vunnit på lotteri, avråds av en insiktsfull fotohandlare, Sebastian Pedersen, som fått se några bilder knäppta på försök, och med hans uppmuntran, tekniska hjälp och passionerade stöd upptäcker att hon har en unik naturlig fallenhet för konstnärligt lödig fotografi.

Redan en fint detaljerad och inlevelsefylld fiktiv rekonstruktion av svenskt arbetarklassliv i förra seklets början – underbart ”omodern” i en rytmiskt eftertänksam utformning fjärran från manipulativa effekter – utvecklas ”Maria Larssons eviga ögonblick” till en rik metafor för Troells förhållande till filmkameran och filmfotot.

En personlig visionär känslighet för ljusets poetiska dagrar och betydelseladdade valörer i hans egenskap av sin egen A-fotograf har följt honom ända sedan kortfilmen ”Uppehåll i myrlandet”, 1965.

I en film där hjältinnan och hennes beskyddare kan ses som hans fotografiska alter egon bekräftas återigen att han både är en av svensk spelfilms stora ljusmålare – bredvid Sven Nykvist, Gunnar Fischer och Jörgen Persson – och på samma gång står i en klass för sig.

Sjutton år efter sin roll i Troells ”Il Capitano” svarar Maria Heiskanen för en lysande återkomst som Maria Larsson. Att dansken Jesper Christensen är en storartad skådespelare är ingen nyhet.

Här formar han en mästerlig miniatyr av fotohandlare Pedersen med sin återhållna kärlek till Maria i en relation som i sig bildar ett gripande centrum.

Kanske borde filmens berättarstruktur ha tätats något. Som Sigfrid har Mikael Persbrandt den problematiska uppgiften att undvika de försåtliga schabloner som traditionellt belastar svenska proletära suputer på film.

Helt lyckas han inte. Men detta är marginella invändningar i ett sammanhang som höjer sig högt över det allra mesta, svenskt och utländskt, på biorepertoaren.