Ramhistorien är enkel. 61-årige tunisiern Slimane (Habib Boufares) orkar inte hålla den allt stressigare takten på det lilla varvet där han slitit i tjugo år utan tvingas sluta med ett mindre avgångsvederlag.

Han är skild, lever med en ny, självständig kvinna och hennes positiva, klarsynta tonårsdotter men försöker samtidigt hålla samman sin stora familj med barn i olika åldrar och barnbarn. Alla jobbar hårt för att hålla sig flytande.

Slimanes dröm är att starta en couscousrestaurang på en gammal pråm för att visa barnen att han duger någonting till.

När hans ansökningar om lån och diverse tillstånd inte går igenom, rustar Slimane ändå upp båten med hjälp av familj och vänner och ställer till med en stor couscousfest för representanter för de myndigheter som inte haft tilltro till honom.

Kechiche känner miljön och vet hur människor som lever under den här sortens socioekonomiska villkor tänker och fungerar.

Hans perspektiv både i skildringen av männen och kvinnorna är inkännande och sett inifrån på ett sätt som gör filmen unik. Det gäller inte minst de långa, nästan outhärdliga, hyperintensiva, högljudda diskussionerna mellan gifta makar där den handhållna kameran inte är stilla många sekunder. Äldsta sonen bedrar konstant sin unga, ryska maka och tillbringar sällan kvällarna med henne och deras lilla barn. I stället ägnar han sig åt prostituerade eller sätter på vice borgmästarens kåta fru, när hon kallar.

För en av de intressantaste dimensionerna i ”Couscous” blir givetvis hur den forna kolonialmakten Frankrike ser på och behandlar medborgarna från ”Frankrike på andra sidan havet” och hur dessa utnyttjas och mer eller mindre tvingas sälja sig till dess de stupar. Att vardagsrasismen och arrogansen mot araber är stark på många håll i Frankrike vet vi. Inte minst pekade österrikaren Michael Haneke på problemen i den stilsäkra ”Dolt hot” (2005).

Men Kechiche berättar alltså från den andra, initierade, sidan och det ger hans film en oerhörd tyngd.

Det är lätt att på ett symbolplan läsa ”Couscous” som en kärleksfull, tragisk hyllning till de många tunisier, marockaner och algerier som sökt en bättre framtid i Frankrike men exploaterats på samma vis som då landet fortfarande var en kolonialmakt.

Till det mest imponerande i denna psykologiskt djupt sammansatta film hör skådespeleriet. Unga Hafsia Herzi, filmens Rym, belönades som Bästa nya skådespelerska på Venedigfestivalen förra året där ”Couscous” vann Juryns stora pris. Herzi fick också en av filmens sammanlagt fyra César, franska motsvarigheten till Guldbaggen. Hennes nästan tio minuter långa desperata magdans för att stötta Slimane i finalen skriver in sig i europeisk filmhistoria.