1966, fyra år efter det att Algeriet erövrade sin självständighet från kolonialmakten Frankrike, kom italienaren Gillio Pontecorvos banbrytande film ”Slaget om Alger”. Med sitt inifrånperspektiv skildrar den på ett unikt sätt en liten FLN-cells terrorverksamhet gentemot de europeiska förtryckarna.

Trots att ”Slaget om Alger” vann Guldlejonet på Venedigfestivalen förblev den förbjuden i Frankrike under åtskilliga år. Kriget i Algeriet har varit tabu på franska biodukar. Österrikaren Michael Hanekes överskred gränsen med ”Dolt hot” 2005, där en nedtystad massaker på algeriska demonstranter i Paris tas upp.

Därför är det positivt att franska filmbranschen äntligen vågar fördjupa sig i en av alla traumatiserade, såriga historier som ägde rum åren 1954–1962.

Florent Siri regisserade den amerikanska ”Hostage”, gjord på initiativ av Bruce Willis, och har främst arbetat inom actiongenren. ”I fiendens närhet” är också långa stunder tät, intensiv och dramatisk gjord i en gråtonad färgskala.

Historien berättas ur den illusionslöse serganten Dupontels perspektiv. Han bär med sig ohyggliga erfarenheter från fransmännens krig i Indokina.

Dupontels upplevelser kolliderar med den nyanlände, ideallistiske löjtnanten Terriens (Benoît Magimel), när han kommer till utposten i de kabyliska bergen och tar kommando.

Den fansansfulla tortyren av tillfångatagna algerier, som också finns med i Slaget om Alger, och inte minst att fransmännen redan här använde napalm får Terrien att reagerar men undan för undan bryts hans klarsyn och politiskt korrekta tolkning av kriget, det vill säga att algerierna i likhet med både marockanerna och tunisierna måste få sin självständighet, ned. Den gentlemannamässiga synen på kriget försvinner då han upptäcker vad FLN-krigarna svarar med.

I Sverige är Magimel mest känd för sin roll i Hanekes Pianisten mot Isabelle Huppert. Tyvärr övertygar han inte helt när löjtnant Terrien genomgår den inre förvandlingen. Det finns ögonblick då spelet mest blir yta.

Intressantast är hur Siri och manusförfattaren Patrick Rotman ställer olika förhållningssätt både till kriget och metoderna som användes mot varandra och ger därmed en komplicerad bild av händelserna. Förhoppningsvis kommer fler franska filmare att se närmare på kriget i Algeriet så att det tabubetonade ämnet och de många såren får en större chans att läkas.