Tysk 1970-talsterrorism, sådan den främst identifierats med den vänsterextrema stadsgerillan Röda armé-fraktionens kärnkvartett Ulrike Meinhof, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Holger Meins, har varit ett återkommande tema i landets filmer.

Bland dessa märks Margarethe von Trottas ”Två tyska systrar” (Die bleierne Zeit), 1981 års Venedigvinnare, som underförstått använder sig av systrarna Ensslins historia – där den ena valde väpnad illegal kamp – till en psykologiskt väl underbyggd karaktärsskildring och ett skarpt kritiskt samhällsporträtt.

Till de bästa hör också ”Tysk höst” (Deutschland im Herbst), 1978, speciellt intressant i samband med dagens premiärfilm. Ramhandlingen utspelas hösten 1977, då arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer kidnappades och mördades av ett RAF-kommando och Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe samtidigt hittades döda i högsäkerhetsfängelset Stuttgart-Stammheim. Myndigheternas förklaring att trion begått självmord mottogs av många med skepsis och löje.

Den äldre filmen börjar med Schleyers statsbegravning och slutar med RAF-trions enkla jordfästning, med tillåtelse från Stuttgarts borgmästare, vars far, fältmarskalken Erwin Rommel, själv fått en ståtlig statsbegravning av nazisterna, sedan de tvingat honom att ta sitt liv. Näringslivspampen Schleyer å sin sida hade redan 1933 gått in i nazistpartiet och sen blivit löjtnant i det fruktade SS.

”Tysk höst” innehöll sådana ironier som en viktig beståndsdel i filmarnas nyanserade utforskning av landets politiska tillstånd året innan. RAF:­s medlemmar sågs som vilsekomna idealister, offer för tysk historia, dolda, kvardröjande fascistiska maktstrukturer och en repressiv statsapparat.

I producenten Bernd Eichingers och regissören Uli Edels nya opus – tillsammans har de också skrivit manuset – saknas såväl utforskning och nyansering som ironierna och offerperspektivet. Med tyngden lagd på spektakulära, sensationsladdade rekonstruktioner av våldsdåden till hetsande musik och på porträtt av förövarna som nästan uteslutande gärningsmän, inte utan monstruösa, psykopatiska drag som i Baaders fall, rör det sig snarare om politiserad våldsunderhållning i Springerpressens och Bild-Zeitungs anda, en gangsterfilm från höger.

För några ögonblick i början, då studenten Benny Ohnesorg skjuts ihjäl av en polisman under en protestdemonstration mot shahen av Persien och studentväns­terns ledare Rudi Dutschke såras svårt av revolverskott, tycks filmen inrikta sig på en artikulerad bild av den militanta vänsterradikalism som med rötterna i Vietnamkriget spårade ur och övergick i ett desperat, moraliskt förkastligt, väpnat uppror mot vad den uppfattade som en fascistiskt smittad polisstat.

Men den ambitionen överskuggas snabbt av en monoton serie bankrån, fritagningar, kidnappningar, bombexplosioner och mord. Staplade på varandra, knappt åtskilda av minimala historiska och politiska utblickar som bara är munväder för syns skull, och filmade så att de ska ge häftigast möjliga visuella och kinetiska effekt.

Edel är en skicklig hantverkare, fin på statistmättade masscener, men inte en regissör med någon originell eller personlig vision och stil. Han plankar friskt kolleger som Brian De Palma och Arthur Penn. Den förre kopierade i ”De omutbara” den berömda barnvagnssekvensen i Odessa­trappan i Sergej Eisensteins ”Pansarkryssaren Potemkin”. Hos Edel får nu denna filmhistoriska ikon ännu en funktion, då en maskerad RAF-medlem blockerar Schleyers bil med en barnvagn som gömmer ett maskingevär. När hans livvakter peppras med kulor och deras kroppar dansar av skotten ser vi en tydlig efterapning av finalen i ”Bonnie and Clyde”. Inte minst här och då åklagaren Siegfried Bubacks mördare på motorcykel kör upp jämsides med offren för att klappa liken på axeln lämnar filmen med bred marginal gränsen för en seriös, sanningspräglad våldsskildring.