1850-talets nordnorska samebygder. En verklig episod med grym utgång sägs ligga till grund för storyns folkresning mot en sniken, korrupt spritkommers i förbund med samvetslösa kyrkliga potentater.

När norske regissören Nils Gaups skådespelarregi fungerar som bäst lyckas filmen förmedla en intensiv känsla av folklig vrede mot överhetsförtryck i en missbrukad och förslavande religions namn.

Sämre ställt är det med de stora statistscenerna, särskilt i ramhandlingens publikmarsch till och samling nedanför schavotten, som ser frapperande amatörmässiga och stela ut. Förträffliga statister är däremot renhjordarna som väller hit och dit över fjällvidder och bioduken i lika vackra som banala naturvyer.

Trots vissa longörer, en del schablonartat bildspråk och dödsdomar som saknar underbyggnad i manuset och enbart har en ytlig visuell funktion rör det sig ändå om en i huvudsak rätt sevärd historisk rekonstruktion med tidlös moral och då och då slagkraftig dramatik. Som den ondskefullt blängande sprithandlaren, upphovet till samernas elände och protestaktion, ses – vem annars? – allestädes närvarande Mikael Persbrandt. Efter Richard Hoberts olycksaliga ”Tre solar” borde han sky historiska kostymdramers perukmakare som pesten.