Eftersom arbetsplatserna och varuförsörjningen finns på andra sidan gränsen har följden blivit massarbetslöshet och brist på i stort sett allting. Samtidigt pyr ett ständigt inbördeskrig mellan Fatah och Hamas. Det skulle behövas en miljon psykologer i Gaza, menar Ayed. Det är nog ingen överdrift, även om en socialpolitik värd namnet är det mest akuta.

Flera av dem han träffar lever i yttersta fattigdom, helt beroende av matbistånd och utan framtidsutsikter. Därför, påpekar hans far i en scen, klamrar många sig fast vid gamla sedvänjor som förvärrar ¿i synnerhet flickornas situation.

Det drabbar i stort sett alla de unga kvinnorna vi möter, bland andra Hanan, som tvingas klara sig ensam med sina barn, ett uselt betalt jobb och en svår ångest, och Inas, vars föräldrar överväger plastikoperation i stället för att ta itu med hennes verkliga problem.

Filmens problem är inte att hitta engagerande livsöden utan att hitta en engagerande gestaltning. Man dröjer sig kvar i 1960-talets fluga-på-väggen-filmande medan dokumentärfilmen internationellt har gått vidare till att exempelvis försöka skildra inre sinnestillstånd med grepp lånade från andra genrer.

En särskilt drabbande scen är när Ayed låter några barn rita sina mardrömmar och en av dem ritar en pansarvagn som skjuter ner fåglar – blodiga faller de mot marken.

Det är en stark och påträngande bild av dödsångest som man kunde ha tagit som utgångspunkt för en reflektion över sinnestillståndet som råder i Gazas sönderbombade värld.