Tre filmer utgör kanske inte en trend men det är ändå lite spännande att fransmännen inom några år lyfter fram tre kvinnliga ikoner inom olika genrer.

På samma sätt som unga Marion Cotillard bar den ojämna ”La vie en rose”, där väsentliga delar av Piafs liv uteslöts, blir porträttlika Sylvie Testud den stora behållningen i ”Bonjour Sagan”.

Med yttersta precision har skådespelerskan studerat in förebildens lite knökiga, osofistikerade kroppshållning som många gånger svär mot den miljö hon befinner sig i samt den återkommande handslängen längs med hårkanten.

Testud förblir trovärdig i rollen både som 19-årig succédebutant och utlevd, alkoholiserad kokainist och döende vid 69 års ålder.

Edith Piafs odödliga inspelningar lever fortfarande även för yngre generationer med intresse för fransk kultur. Hur stor kunskapen i dag är om Françoise Sagan, speciellt utanför Frankrike, vet jag inte. Jag kan bara föreställa mig att den som i likhet med mig själv i unga år läste och drabbades av debuten ”Ett moln på min himmel” med den från Proust tagna originaltiteln ”Bonjour tristesse” (1954) aldrig släpper fascinationen inför författarens illusionslösa gestaltning av den erotiska kärlekens förgänglighet i en atmosfär med vibrerande hetta, pinjernas dofter och havets svalka längs Cote d’Azur.

Den överväldigande framgången försatte författaren i ett tillstånd där allt tycktes möjligt och där det framför allt gällde att leva i stunden och inte bry ¿sig om morgondagen. Inte minst spenderade hon pengar på snabba sportbilar.

Miljonbelopp spelades bort. ”Bonjour Sagan” skulle kunna ha blivit en film koncentrerad kring Sagans dagssländeartade ekonomiska tänkande. Regissören Diane Kurys har i stället valt att försöka fånga så mycket som möjligt av den i början ständigt pressbevakade unga kvinnans hela liv med arbete, stort umgänge, fest på fest, barn, giftermål och skilsmässor.

Resultatet blir alltför omfångsrikt. Tidsmarkörerna är många och träffsäkra men filmen lider brist på fördjupning. Inte minst gäller det den politiska bakgrunden där algeriernas befrielsekrig och maj -68 bestås endast med en kommentar.

Den intressantaste linje som Kurys ändå följer, skildrar en kvinna som redan i unga år känner sig förtryckt av det borgerliga samhället och väljer att gå sin egen väg. Gång på gång försvarar Sagan sin rätt att välja fritt, från det första ödesdigra äktenskapet med besvikelse till det andra med en bisexuell man och sonen Denis födelse.

Kurys är kysk och märkligt passionslös. Mycket i Sagans liv handlade om utlevelse. I filmen märks den mest i samband med drogerna. Det erotiska antyds knappast, inte ens då Sagan så småningom väljer att leva med en kvinna, modeskaparen Peggy Roche, spelad av Jeanne Balibar.

I likhet med många andra filmer om konstnärer intresserar sig manusförfattare och regissör nästan inte alls för att försöka gestalta den skapande processen. Sagan sitter ofta framför skrivmaskinen med whiskyflaskan inom räckhåll. Mer blir det inte. Hon kämpar hela livet för ett erkännande från de högre litterära institutionerna men tvingas nöja sig med att hamna i mellanskiktet.

Vad ”Bonjour Sagan” tydligt tar fasta på är huvudpersonens eviga längtan efter kärlek och flykten från ensamhet, drag som finns redan i debutromanen.


Debuterade 1954

Fransk författare, 1935–2004.

Fick ett starkt genombrott med debutromanen ”Ett moln på min himmel”, 1954.

Skrev över fyrtio romaner och pjäser, översatt till många språk.

”Ett moln på min himmel” filmades av Otto Preminger 1958 med Jean Seeberg, David Niven och Deborah Kerr i huvudrollerna.

”Älskar ni Brahms?” filmades av Anatole Litvak 1961 med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins i huvudrollerna.