I Catherine Hardwicks ”Twilight”, baserad på Stephenie Meyers ”Om jag kunde drömma”, första delen i succéartade Twilight-serien, förälskar sig highschooltjejen Bella i vampyren Edward och allt ställs på huvudet i hennes lite trista vardag i småstaden Forks i natursköna staten Washington.

Båda kärlekshistorierna fokuserar på ett visst utanförskap, hos Oskar såväl som hos Bella, men där slutar likheterna.

Den amerikanska varianten använder sig av den romantiska actionthrillerns och fantasyäventyrets alla genrebeståndsdelar som klassiska hinder för parets förening, häftiga jakter med hög spänningspotential och inte minst den klassiska striden om den åtråvärda kvinnan.

Det är inte dåligt utifrån de givna förutsättningarna. Problemen infinner sig snarare när filmen går utanför genrens ramar och tar fasta på det mer vardagliga, just det som är styrkan i ”Låt den rätte komma in”.

Mötet mellan Bella (Kristen Stewart) och den bleke enstöringen Edward (Robert Pattinson) på en biologilektionblir bara konstig. Det saknas helt tecken på fysisk attraktion mellan de två. Vad som gör att Bella omedelbart fascineras av honom blir oklart och vice versa och det är faktiskt utgångspunkt för hela kärleksdramat. Kristen Stewart saknar den utstrålning som hade behövts för att göra romansen riktigt trovärdig. Det är märkligt med tanke på hur många unga talanger Hollywood har.

Trots det håller ”Twilight” förhållandevis hög klass. Det beror till stor del på Catherine Hardwicks kompetenta regi och det rappa tempot. Ingen hinner ha tråkigt under de två timmarna men den som verkligen vill röras av vampyrens känslor får definitivt ut mer av den suggestiva svenska filmatiseringen.