I en lång tagning ser vi fötter och ben röra sig över salongsgolvet, som om betraktaren ligger gömd under soffbordet. Med denna öppning vill naturligtvis regissören Ruben Östlund först och främst förmedla en känsla av distans, försätta oss i tjuvtittarens perspektiv. I resten av filmen är kameran lika orörlig, oftast på avstånd och ur distanserad vinkel, som om det inte stod någon bakom den.

I samarbete med Filmtrailer.se

Det asketiska bildspråket, den visuella stilen och det återhållna användandet av musik bidrar till ett emotionellt djup som för tankarna till Michael Haneke, Bruno Dumont och bröderna Dardenne – som alla står i tacksamhetsskuld till filmkonstnären Robert Bresson.

Det är svårt att inte samtidigt se den inledande fotscenen som en hyllning till just denne franske mästare och hans envetna och noggrant utvalda bilder, ofta med fokus på detaljer eller rörelser av exempelvis händer.

Där Bresson tematiskt roterade kring katolska föreställningar om offer, skuld, botgöring och nåd i syfte att peka mot en andlig dimension i tillvaron, där berättar även Ruben Östlund och medförfattare Erik Hemmendorff befriat från de klassiska orsakssammanhangen och låter åskådarna ta ställning till vardagliga frågeställningar om olika former av grupptryck, dess mekanismer och konsekvenser.

Redan deras spretiga långfilmsdebut ”Gitarrmongot” (2004) rörde sig på flera plan i detta tematiska område och nu har de förädlat berättandet i fem kryssklippta men inbördes oberoende noveller om människor som ofrivilligt hamnat i olika, ibland tragikomiska situationer.

I den inledande historien, ”60-årsfesten”, får mannen en fyrverkeripjäs i huvudet men vägrar erkänna att han är skadad. På ”Bussresan” vågar ingen av passagerarna ta på sig skulden för en bagatellartad olyckshändelse på toaletten. Två tonårstjejer super ner sig till apstadiet för att slippa ta det ansvar de inte förväntas ta. En ung ännu oförstörd lärarinna står upp för sina och skolans tilltänkta ideal och hamnar därmed på kant med sina kollegor. Och i femte delen ”Killgänget” träffas några gamla vänner i 30-årsåldern i en stuga på landet varpå gamla mönster och jargonger leder till uppträden som gränsar till övergrepp.

Ruben Östlund har med detta fascinerande utsnitt av dagens Sverige redan vunnit flera välförtjänta priser på olika internationella festivaler – även ett par skådespelare har gjort sig förtjänta av priser, i synnerhet Cecilia Milocco i rollen som lärarinnan är lysande – men annars är det inte utan att man känner en lätt rodnande inför den bild som utländska tittare måste göra sig av oss knäppa svenskar.

Därmed inte sagt att ”De ofrivilliga” på något sätt är orättvis.