Resultatet är häpnadsväckande. Lägg därtill att barns utsatthet är ett återkommande, centralt tema i hans filmproduktion.

Här vibrerar det av liv kring sjuåriga Jackie (Sophie Nyweide), dotter till framgångsrike spelsajtskonstruktören Leo (Gael García Bernal) och hans hårt nattarbetande hustru, kirurgen Ellen (Michelle Williams) på ett New York-sjukhus. Kroppsspråket där ögonen och blickarna gång på gång blir avgörande hos Nyweide är värt ett eget kapitel.

I samarbete med Filmtrailer.se

Skådespeleriet imponerar minst lika mycket hos de filippinska pojkarna (Martin Delos Santos och Jan Nicado), vars mor är en av alla dessa kvinnor från fattiga utvecklingsländer som sköter hushåll och barn i till exempel USA för att klara försörjningen.

Moodysson tar ett helhetsgrepp i en historia om hur den globaliserade ekonomin påverkar våra viktigaste familjerelationer. Under en affärsresa till Thailand konfronteras Leo både med den amerikanske kollegans koloniala inställning och det hippiebetonade ryggsäcksgängets sexköp och mår lika illa av bådas exploatering.

Efter det mer experimenterande bildspråket i ”Ett hål i mitt hjärta” och ”Container” vänder filmaren tillbaka till en konventionell stil som på intet sätt provocerar. Snarare hade dramat mått bra av att stramas åt ytterligare. Resultatet är en lättillgänglig, sympatisk film där Moodysson återkommer till viktiga moraliska kärnfrågor och inte minst sökandet i den andliga världen.

Uråldriga djur likt mammuten och elefanten samt hela rymden med stjärnsystem finns utkastade i historien men blir aldrig lika tydligt definierade som den traditionella gudstron, personifierad hos barnflickan Gloria (Marife Necesito). Det är enkelt att tolka henne som en Mariagestalt, inte bara därför att bilden av Maria och Jesusbarnet finns ovanför sängen. När hon sätter sig i taxin på väg mot flygplatsen låter också Moodysson sakral musik ligga på ljudbandet.

”Mammut” vänder sig både till Moodyssons svenska och stora internationella publik. Personligen föredrar jag den utmanande, sökande filmaren ständigt i rörelse framåt som inte drar sig för att ge åskådaren en smäll på käften.

Här är viljan och motiven desamma men i en snällare variant.