Kameran zoomar in en tömd vinflaska. På en stor, egenhändigt tillverkad etikett som fästs på buteljen kan man läsa: ”Olles vinare. Han köper loss den sen.”

Ryktena har gått rätt länge om popmusikern Olle Ljungström. Varför är det så tyst om honom? Är han på väg att supa ihjäl sig? Har han tagit för mycket droger? Är han jagad av kronofogden? Har han hamnat på psyket? Stämmer det att han blev skjuten i Afghanistan, när han var där för att filma? Blev han verkligen blodförgiftad på militärsjukhuset i Kabul? Har han fått diabetes?

Svaret på alla de där frågorna utom den första kan hållas kort: ja.

Svaret på den frågan, varför, hänger ihop med alla dessa ja, men är förstås mer komplicerat än så. Det närmaste ett heltäckande svar vi kommer finns antagligen i den här dokumentären, filmad av Olle Ljungströms vän Jacob Frössén som följt honom med kameran sedan januari 2006.

Det är ett mycket starkt porträtt: närgånget, men med stor respekt för artistens integritet.

Olle Ljungström framstår som en intelligent och känslig människa, just så som vi uppfattat honom i hans sångtexter. Han är fylld av motsägelser: självständig och i något avseende därför också stark, men ohyggligt sårbar.

Hans mamma beskriver honom som ”alltid en mjuk kille”, men också en som från allra första början dragits till extremerna: om alla Vaxholms ungar klättrade i träd var det alltid Olle som satt högst upp; om hela gänget lekte på isen var det alltid Olle som tagit sig längst ut.

Nyfikenheten – som ofta tagit sig dumdristiga uttryck – alltid större än rädslan. Ändå finns ingen ironi i en albumtitel som ”Världens räddaste man”; filmen porträtterar Olle Ljungström som en man som tagit reda på vad det finns att vara rädd för, och som just därför är rädd.

På missbrukares vis pendlar Ljungström i filmens intervjuer mellan ytterligheter: envishet och osäkerhet, avgrundsdjup irrationell ångest och självinsikt, hopplöshet och stärkande galghumor.

Men galghumorn lägger sig aldrig som en skyddande hinna. På så vis skiljer sig filmen, och hur Ljungström tillåter sig att presenteras, markant från de poplåtar som han brukade sjunga i radion. Hans låtar och sköra sångröst har ofta klätts i en glassig produktion, vilket skyddat både honom och oss som lyssnat. Orden har hamnat på distans.

Men när exakt samma inspelningar dyker upp i klippen mellan intervjuer hör vi inte det glassiga, vi hör bara den bräckliga rösten och de omaskerat uppriktiga orden. Det är väldigt drabbande.

Hur ska det gå för Olle? Så småningom skrev han in sig på ett behandlingshem i Dalarna; han berättar att han hållit sig nykter i fem månader. Slutscenen – ett telefonsamtal med regissören – antyder att det inte blev fler än fem. Men kampen går vidare.

”Jag är ju effektsökare”, säger artisten självmedvetet under filmens gång. Ett av filmens företräden är att regissören inte är en sådan.

Olle Ljungström

Slog igenom som 20-åring och sångare i Reeperbahn, med bandets andra album ”Venus­passagen” från 1981.

Reeperbahn medverkade i filmen ”G” 1983, som det fiktiva bandet Nürnberg 47.

Gav 1993–2002 ut sex solo­album; de mest framgångsrika kom under 90-talet.

Hyllades i fjor av bland andra Jocke Berg, Ane Brun och Sara Isaksson på albumet ”Andra sjunger Olle Ljungström”.