I en tid då staten Israel och dess krigsmaskin utsätts för skarp, internationell kritik för att ha använt övervåld gentemot invånarna i Gaza kommer en av filmhistoriens allra vassaste, mest övertygande, antikrigsfilmer just från Israel. Tala om ödets ironi.

Filmaren Ari Folman går tillbaka till Libanonkriget 1982 och sina egna erfarenheter och minnen, eller snarare avsaknaden av minnen. Det faktum att han i motsats till flera av de forna armé­kollegerna nästan inte kommer ihåg någonting av framför allt den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, utförd av israelernas allierade, de libanesiska kristna falangisterna, leder honom in på en lång inre resa via intervjuer med både tidigare soldater, vännen och psykologen Ori Sivan, Zahava Solomon, expert på posttraumatisk stress samt krigskorrespondenten Ron Ben Yisahi.

Filmens berättarstruktur skiljer sig inte nämnvärt från en mer traditionell dokumentärs, bortsett från att Folman och hans suveräna animatörer, ledda av Yoni Goodman, även gestaltar vissa av de intervjuades drömmar, både de ljuva och de hemska. Därmed når undersökningen om Folmans försvunna minnen oanade känslodjup som framhävs av den förhöjda stilen. Det är helt enkelt ett genialt och samtidigt ett nyskapande grepp att använda animation i en dokumentär, särskilt en om krigets fasor.

En viktig del i det kraftfulla slutresultatet står Max Richerts nyskrivna, atmosfärrika musik för. Den blandas på ett intelligent sätt med slingor från Bach och Schubert. Hela ljudbilden, inklusive tystnaderna, bidrar till att ”Waltz with Bashir” fullständigt fångar åskådaren från första stund till det överraskande, geniartade slutet. De mardrömslika hundarna, de döende hästarna på galoppbanan i Beirut och den lilla döda flickans huvud bland all bråte i flyktinglägret är bara några av de bilder som etsar sig fast.

”Waltz with Bashir” är en ytterst personlig film och samtidigt så allmängiltig. De slutsatser Folman drar av krigets meningslösa, tillfälliga dödande på båda sidor och dess destruktiva inverkan på soldaterna kan appliceras på de flesta krig. Händelserna 1982 i Libanon sätts aldrig in i något större politiskt sammanhang och filmaren kommenterar inte heller den undersökning som israelernas protester mot massakern senare ledde till då försvarsministern Sharon tvingades avgå. Men Folman avstår inte heller från att dra upp skuldfrågan. Även i krig måste det finnas en moral.

Filmen får en oväntad dimension när massakern i Sabra och Shatila kopplas till de ständigt levande minnena av förintelsen.

Den aktuella biorepertoarens viktigaste film finns att se både i Lund och Malmö.