Filmaren Steven Soderbergh och titelrollsinnehavaren Benicio Del Toro, tillika en av de drivande producenterna, ville egentligen berätta den astmasjuke argentinske läkaren och kubanske revolutionshjälten Ernesto ”Che” Guevaras historia i Bolivia och fram till den dag då han avrättades i en liten by i oktober 1967.

Under en omfattande research och ett första manusarbete insåg de att det skulle resultera i ett otillfredsställande drama för den som inte kände till Ches insats under kubanska revolutionen från november 1956 till januari 1959. I stället bestämde de sig för att göra en stor, episk version som både inkluderade tiden på Kuba, den i Bolivia samt innefattade de dagar då Che Guevara framträdde i FN-skyskrapan i New York 1964 och intervjuades i amerikansk tv.

Det kan vara bra att ha i minnet när man ser filmen uppstyckad i två delar. Vid världspremiären på Cannesfestivalen i maj förra året visades hela verket. Det gav ett mer tillfredsställande intryck.

Nu får ”Che – argentinaren” ett lätt pedagogiskt drag och inget ont i det. Problemet ligger snarare i att man som åskådare aldrig riktigt hittar fram till vad Soderbergh och manusförfattaren Peter Buchman egentligen vill säga. Som en förklaring till Ches ikonstatus och symbolvärde för internationell solidaritet och kamp mot imperialistiskt förtryck räcker inte första delen.

Dessutom finns ingen bakgrund där det förklaras varför unge Ernesto Guevara från en argentinsk medelklassfamilj i Buenos Aires avstod från den konventionella läkarkarriären och i stället vigde sitt liv åt att försöka ge Latinamerikas fattiga, kuvade, ofta läs- och skrivokunniga underklass ett socialt mer rättvist liv.

Den historien berättas däremot i brasilianaren Walter Salles utmärkta ”Dagbok från en motorcykel” med Gael Garcia Bernal i huvudrollen.

Salles film, liksom även ”Che – argentinaren”, baseras i stor utsträckning på huvudpersonens egna, efterlämnade skriverier. Det bidrar till filmens dokumentära prägel och den förstärks av de svartvita avsnitten från New York-vistelsen. Det är oftast där under både intervjun och i FN som filmens Che låter oss förstå motiven bakom hans marxistiska hållning.

Soderbergh avstår sympatiskt nog från en gängse, upphetsad Hollywooddramaturgi och intar nästan ända fram till slutet en viss tillbakalutad hållning. Benicio Del Toro är inne på samma väg. Man kan faktiskt säga att han underspelar rollen och avstår från allt som kan uppfattas glorifierande och hjälteaktigt. Men med sin porträttlika tolkning undgår han trots det inte att förmedla Ches omedelbara karismatiska utstrålning.

Del Toro omges främst av kubanska och latinamerikanska skådespelare, de flesta okända för en bred biopublik. Också rollbesättningen bidrar till den dokumentära prägeln och inte minst det faktum att ”Che – argentinaren” är en film på spanska.

Men varför Che har det upphöjda ryktet och kultstatusen bland så många konfronterar Soderbergh publiken med först i den andra delen.

Se också

• ”Dagbok från en motorcykel”. Engagerande, verk som skildrar hur läkarstudenten Ernesto Guevara formas politiskt under en resa i Sydamerika.
• ”Slaget om Alger”. Omistligt för den som vill förstå algeriernas konsekventa motstånd med guerillakrigföring mot kolonialmakten Frankrike.
• ”Smältugnarnas timme”. Nyskapande militant, polemisk fyra timmar lång dokumentär som manar åskådaren till uppror mot förtyck.