Det är 1985. Klockan tickar obönhörligen mot midnatt och ett kärnvapenkrig mellan öst och väst. Men USA har ett trumfkort i terrorbalansen: den gudalike superhjälten Dr Manhattan som hjälpt landet att vinna Vietnamkriget – vilket fått följden att Richard Nixon fortfarande är president.

”Ofilmbar”, har författaren Alan Moore sagt om sin banbrytande kontrafaktiska serieroman som gjorde kalsongrycket på hela superhjältegenren.

Han skapade en alternativ verklighet där maskerade hjältar påverkat historiens gång sedan slutet av 30-talet. Och han gjorde dem till problemfyllda karaktärer – åldrande, överviktiga, impotenta, psykotiska, helt enkelt mänskliga. Det revolutionerade seriekonsten.

Hollywood har försökt göra film av boken i 20 år, och när den nu till slut landar måste man tyvärr ge Alan Moore rätt.

Regissören Zack Snyder har ansträngt sig för att leverera en bild- och bokstavstrogen tolkning; allt ska med – och det är just det som är problemet. Två och en halv timme är inte nog för att återskapa en värld som byggts upp på över flera hundra seriesidor med en intrikat berättarstruktur av flashbacks, parallellhandlingar, stickspår och insprängda textdokument. Hardcorefansen kommer att se den, men bli lätt besvikna. Alla andra kommer nog att tycka det är ganska rörigt. Det är märkligt att man inte renodlat mer, eller uppdaterat berättelsen. Ursprungligen var ”Watchmen” en samtidskommentar till reaganismen och kärnvapenhotet.

Det som fungerar i en serieruta fungerar inte alltid på duken; exempelvis vuxna män och kvinnor som slåss i löjliga kostymer (att serier är serier och film är film är en annan av Alan Moores käpphästar). Men visst, en visuell fest är det bitvis. Och tonfallet i berättelsen är någorlunda intakt – utom ibland då man undrar om Snyder riktigt förstått vad boken handlar om. I actionscenerna i slowmotion, med rockriff på ljudbandet, blir filmen just det som originalet försöker underminera.