"Gran Torino" är knappast en av regissören Clint Eastwoods främsta filmer, men ju mer man tänker på Hollywoodveteranens sympatiska, i långa stycken mycket roliga, verk desto mer växer det. Främst beror det på utvecklingen som huvudpersonen, den vresige, rasistiske, pensionerade bilarbetaren och Koreakrigsdekorerade Walt Kowalski genomgår. Eastwood spelar honom med sitt sedvanliga stenansikte men ju längre in i dramat med den gängmobbade asiatiska grannfamiljen Walt kommer, ju fler sprickor och öppningar blir synliga i den stela machomasken. Den största förändringen sker på insidan och när "Gran Torino" når sin dramatiska, geniala, höjdpunkt, överraskas publiken. Den egenmäktiga Dirty Harry-figuren och alla hans gelikar som skådespelaren inkarnerar i Walt Kowalski finns inte längre.

I samarbete med Filmtrailer.se

Det är vanskligt för en recensent att alltför tydligt avslöja en films slut. Med tanke på den religiösa undertext som slås fast i Walts bikt hos den unge katolske pastorn, kan det ändå vara intressant att observera hur Eastwood komponerat den symbolladdade slutbilden vid Walts besök hos mobbargänget. Här handlar det inte enbart om att försonas med de egna synderna utan också att ta på sig andras skulder.

Dramat börjar med begravningen av Walts älskade hustru. Redan här blir det uppenbart att han har en usel relation, om någon alls, till sina två söner och deras familjer. Labradoren Daisy är däremot en kär följeslagare. Walt Kowalski irriteras över både barnens och inte minst barnbarnens fixering vid det materiella. Det går inte att ta miste på filmens attack på den amerikanska medelklassens girighet och kritiken mot att de inte kör amerikanska bilar.

Titelns Gran Torino syftar på den veteranbil som Walt har varit med att bygga och nu utgör en av hans mest älskade klenoder. När den tystlåtne Thai (Bee Vang) från Hmong-familjen i huset bredvid på uppdrag av områdets styrande gäng ska stjäla bilen, kommer Walt efter honom med geväret.

Det är upptakten till hans till en början ofrivilliga kontakt med grannarna och här ligger också filmens svaghet. Att en så inbiten rasist som Walt med ett machospråk pepprat av sexism och invektiv både mot gulingar och andra etniska grupper så snabbt tappar sina fördomar, därför att han bjuds på ljuvlig mat övertygar inte. Förenklingen svär bland annat mot vikten av lugn och moget övervägande som Walt predikar för Thai mot slutet av filmen.

Då har den gamle konservative patrioten för länge sedan blivit en central fadersgestalt både för pojken och hans skärpta äldre syster, utmärkt i Ahney Hers livfulla gestaltning.

Clint Eastwood har många imponerande skådespelarinsatser bakom sig. 78 år fyllda lyckas han med konststycket att med distans spela en roll som ekar av många av hans tidigare i den långa karriären. "Gran Torino" blir till sist en svanesång över en svunnen karaktär.

Se också:

"Flags Of Our Fathers", USA, 2006. Regi: Clint Eastwood. Skarp vidräkning med hur krigsförespråkare i propagandasyfte utnyttjar soldater som deltagit i slaget på ön Iwo Jima i Stilla havet och hur en av dem, en indian, tvingas utstå negativ särbehandling.

"Letters From Iwo Jima", USA/Japan, 2006. Regi: Clint Eastwood. Eastwood vänder på perspektivet och skildrar striden på Iwo Jima ur japanernas perspektiv, det vill säga han försätter sig i motståndarens situation för öka förståelsen mellan länderna.

"Infödd soldat", Frankrike, 2007. Regi: Rachid Bouchareb. Stark skildring från andra världskriget där soldater från de franska kolonierna i Nordafrika konsekvent utsätts för rasistisk särbehandling trots att de strider sida vid sida med fransmännen.