Militären sätter in tårgas mot de obeväpnade buddistiska munkarna, sliter av dem kläderna och slänger in dem i lastbilar. Senare: en död munk, blodig och blåslagen, flyter stilla i ett vattendrag.

"Burma VJ" är fylld av starka bilder; bilder som vi aldrig hade fått se om inte lokala videoreportrar riskerade livet för att skildra vad som händer i en av världens hårdaste militärdiktaturer. Filmerna smugglas ut ur landet till Oslo, varifrån de via satellit sänds tillbaka till tv-apparater i Burma.

De anonyma hjältarnas motståndskamp med kameran och internet som vapen, skildras nu i en film av den danske dokumentärfilmaren Anders Østergaard ("Gasolin'", "Tintin et moi") som väckt stor uppmärksamhet på en rad filmfestivaler, senast i Sundance.

I centrum står upproret under några höstveckor 2007 som utlöstes då militärregimen tog bort subventionerna på bensin. Priserna sköt i höjden, och snart kom munkarna vandrande ner från bergen i protest. Efter en viss övertalning fick kameramännen – munkarna misstänkte först att de var civilklädda säkerhetspoliser – följa med demonstrationstågen som inbäddade reportrar. Det som började relativt fredligt slutade i kaos när militären började skjuta skarpt. Hur många som miste livet är inte klart; FN uppskattar att drygt 100 människor föll offer.

Anders Østergaards film är ett lapptäcke av bilder från anonyma filmare, men i centrum står videoreportern Joshua som har tvingats fly till Thailand där han samordnar videoreportrarnas arbete och oroligt följer det eskalerande våldet.

Möjligen hade filmen vunnit på en fylligare historisk bakgrund till situationen i Burma – och den ödesmättade musiken är enbart irriterande; bilderna är starka nog – men det är futtiga invändningar. Det här är både ett viktigt historiskt dokument och en stark påminnelse om ett förtryckt folk som inte får glömmas bort.