Till och med för oss som älskar den amerikanska familjefilmsgenren låter "Marley & jag" som ett högriskprojekt: ett humoristiskt drama om ett par och deras hund Marley, en okuvlig labrador som äter upp inredningen och reagerar på dressyr som vatten på teflon.

I samarbete med Filmtrailer.se

David Frankels film bygger på John Grogans självbiografiska bok om livet med "världens värsta hund", en historia så proppad med potentiella publikfriare att filmen kunnat bli rena kalkylen i hur man får publiken att snyfta. "Marley & jag" ansluter visserligen till den breda Hollywood-traditionen, men är också en till stora delar ljuvlig film, lödig och innerlig och utomordentligt välskriven.

Delvis tror jag att "Marley & jag" funkar så bra eftersom hunden inte används som gullig topping - manuset frossar inte i Marleys kramighet eller busighet - men också för att det inte primärt är en film om ett älskat husdjur.

Marley är visserligen en centralgestalt för familjen som växer runt honom, men det är lika mycket en berättelse om kärlek och vemod och åldrande, berättad med den där sortens känslosamma lätthet som ser så mycket enklare ut än vad den är.

Jennifer Aniston är utmärkt som Jenny, en roll som låter henne använda sin timing och begåvning fullt ut. Dessutom är det en fröjd att se Owen Wilson i en riktig roll, en som använder hans enorma skådiskvaliteter utan att låsa in honom i det tokfack han nästan alltid annars placerats i - tankarna går spikrakt till Jim Carreys lika otypiska och enastående rolltolkning i "Eternal Sunshine of the Spotless Mind".

I en scen mot slutet sitter John med armen runt en åldrad Marley och tittar ut över ett lantligt Pennsylvania klätt i höstfärger. "Har du hunnit med allt du hade velat göra kompis?" säger han och tittar på hunden. "Inte jag heller", fortsätter han och kliar sin grånade vän bakom öronen medan kameran panorerar bort över deras huvuden. Ibland behöver det inte vara svårare än så.