Sedan drygt ett årtionde är engelsmannen Steve McQueen ett etablerat och ofta hyllat namn inom bildkonsten, med bakgrund i videoinstallationer och experimentfilm på gallerier och museer. "Hunger", som vann den internationella kritikens pris och priset för bästa spelfilmsdebut i förra årets Cannes, frapperar minst lika mycket genom sitt originella och intensiva bildspråk som genom sitt ämne – Irländska Republikanska Arméns, IRA:s, hungerstrejk i det beryktade fängelset Long Kesh utanför Belfast år 1981.

I samarbete med Filmtrailer.se

Margaret Thatchers regering avvisar inspärrade IRA-medlemmars krav på att klassas som politiska fångar. I protest vägrar de att bära fängelsets kläder. Nästa etapp i deras kampanj för politiskt erkännande är en hygienisk strejk. De slutar att tvätta sig, smetar in cellväggarna med sin avföring och leder ut sin urin i korridoren. Allt detta omväxlande med utbrott av brutala förödmjukelser och hänsynslös fysisk misshandel från vaktmanskapets sida.

Filmen är strukturerad i tre tydligt åtskilda delar. Första delen följer en av fångvaktarna från hemmet till jobbet och beskriver fängelsets vidriga förhållanden. Tredje delen är förlagd till det sjukrum där huvudpersonen Bobby Sands, i den orubbliga övertygelsen att hans kropp är det enda protestvapen han har kvar, inleder hungerstrejken och tillbringar sin sista tid.

Däremellan ligger ett mittparti som består av en enda bild, där Sands och en god vän som är katolsk präst, bägge fantastiskt fint spelade av Michael Fassbender och Liam Cunningham, tvistar om moralen i att offra sitt liv för ett politiskt syfte. Samtalet är till synes mycket enkelt och enahanda filmat, två sittande män i helfigursprofil mitt emot varandra med ett bord mellan sig i en sjutton och halv minuter lång tagning med stillastående kamera utan klipp. Ändå har det en visuell, fysisk och psykologisk intensitet som är utomordentligt märklig och fascinerande och illustrerar McQueens remarkabla benägenhet att ladda en bildkomposition med en hel rad uttrycksfulla betydelsenivåer.

För filmen som helhet gäller att det är sällan man påträffar regissörer med samma förmåga att dra ett expressivt maximum ur skådespelare, kameraplacering och ljussättning. Eller med samma tilltro till åskådarens tålamod - som då den urinflödande korridoren skrubbas ren i realtid av en städare som metodiskt arbetar sig fram mot oss i publiken.

Att man kan komma att tänka på filmskapare som Carl Dreyer och Robert Bresson har inte enbart med den visuella formens renhet att göra. Även i Hunger har bildberättandet inslag eller övertoner som för tanken till kristen ikonografi. Sands utmärglade kropp med sina stigman erinrar om Kristi lidande i religiösa målningar. För att inte tala om den extrema scen där en mördad vakt faller rätt ner i sin mors knä under ett besök på ålderdomshemmet: en blodig variant av pietà-motivet,

McQueen visar inget större intresse för att upplysa biopubliken om detta genuint skakande fängelsedramas historiska sammanhang. Thatchers röst i en radioutsändning, inte mycket mer. Lika lite gör han något explicit politiskt ställningstagande. Det behövs heller inte: filmens paralleller till Abu Ghraib och Guantanamo, dess nutida ekon och resonanser, är omöjliga att missa.

Se också

"En dödsdömd har rymt", 1956, Robert Bresson. En fransk gestapofånges rituella prövning i meditativ andlig bildstil.

"I faderns namn", 1993, Jim Sheridan. Kampen för att få kvartetten Guildford Four frigiven, orättfärdigt fängslad av britterna för ett bombdåd i Belfast 1974.

"The Wind That Shakes the Barley", 2005, Ken Loach. Brittisk terror på 1920-alets Irland, brödrastrider inom revolutionära vänstern. Guldpalmen i Cannes.